Iris & mamma

Jag skrev ju om själva förlossningen och tänkte nu fortsätta med de första dagarna.Ännu en sak som jag tycker det berättas om allt för lite! Självklart är det väldigt olika från person till person, men såhär var det för oss.
Vi var kvar på BB 3 nätter, jag hade velat åka hem tidigare men vi fick snällt vänta på läkarkontrollen som skulle göras. Första natten sov jag som sagt inget alls och följande morgon kom V till BB såfort han vaknat. Då kändes det hela mer verkligt, vi var en familj. Pappa fick byta blöja och hålla i Iris då jag inte matade henne, själv sov jag nästan hela dagen. Mommo och moffa hälsade på en snabbis före de drog söderut. Det gjorde hemskt ont att sitta och det snurrade fortfarande rejält såfort jag skulle stiga upp men förutom det var jag i prima form.  Vi fick byta till ett familjerum, det var jätte skönt att få vara ensamma! Vi tog maten in till rummet och personalen kikade in nu som då och kollade läget. Iris bara åt och sov,öppnade inte ögonen mer än någon gång/dag. Amningen kom igång bra, det kändes naturligt och ingenting krånglade. Läkarkontrollen gjordes, Iris både kissade och bajsade på läkaren men vi fick godkänt iallafall.
Vi packade väskorna,snodde lite bindor ur "linneförådet" och klädde på Iris. Det var jätte svårt att få henne i bilstolen, vi har i efterhand skrattat åt det många gånger. Vi var jätte nervösa och trots att jag var van att handskas med små bebisar kändes det klurigt. Tillsist satt hon bra och vi tog vårt pick och pack och gick ut. ute hade det plötsligt blivit höst. Då vi åkte in till BB var det ännu sommarvärme. Hem resan gick bra, vi vågade inte ha på radion om Iris kulle vakna och vi hade en plan vad vi skulle göra om hon trots allt vaknade. Ungen sov ju förstås som en stock hela vägen hem och många timmar därefter.
Då vi kom hem blev det ännu mer verkligt. Jag minns att det första jag lade märke till var golven, efter att ha gått på sjukhusets ljusa golv kändes vårt parkettgolv plötsligt väldigt mörkt och annorlunda. Vi klädde av Iris och satt med henne i soffan en stund.V hade varit hem och städat så fint dagen innan så det var skönt att bara få gå och lägga sig en stund. Iris fortsatte med att bara äta och sova. Det slog mig flera gånger att nu är det här-det jag väntat på. Nu har vi någon som sover i sängen som jag bäddat otaliga gånger, nu fårvi använda desmå blöjorna som plockats fram och tillbaka från skötbordet.
Första natten hemma gick bra, vi hade dragit spjälsängen intill vår säng så jag hade full uppsikt över Iris hela tiden. Hon åt ungefär varannan timme dygnet runt. Femte dagen slog babybluesen till med dunder och brak. jag var förberedd på det men jag trodde aldrig att man kunde reagera så kraftigt. Jag blev som en helt annan människa, grät för ingenting och allting kändes så konstigt. Ibland kunde jag undra om barnet som låg där och sov verkligen var mitt, hur kunde det gå såhär snabbt? Jag var så obeskrivligt besviken på mig själv för att jag inte kände ett starkare band mellan mig och min dotter. Att jag älskade henne från första stund var det ingen frågan om, men denhär moderskänslan som alla hade pratat om, var var den? På kvällen var jag så ledsen för att en dag hade gått utan att jag fått känna att verkligen var "värdig" att få vara Iris mamma. Nästa dag var det precis likadant, om inte värre. Jag grät över konstiga saker som att Iris fick värmenippor då hon hade sovit i vagnen fast jag visste att det inte var farligt och att det händer allt som oftast. Varje gång jag ammade väntade jag bara på att dendär otroliga känslan som alla beskrivit skulle göra sig till känna. Ingenting hände. Jag lade all min tid och energi på att se till att hon hade det bra, höll henne i famnen då hon sov istället för att låta henne sova i sängen eller vagnen. Det gick några dagar och läget förändades inte, det började kännas hopplöst. Jag pratade om det med V varje dag men det hjälpte inte. Jag kände mig som världens sämsta mamma, Iris var så snäll och grät eller skrek aldrig men ändå fanns dendär känslan inte där. Jag började kika omkring på mammaforum och läste bloggar men ingentstans hittade jag någon som beskrev något liknande. Jag visste ju att jag inte led av en förlossningsdepression, jag kände ju inte på något sätt att jag ville stöta bort henne eller inte ta hand om henne. Var jag faktiskt den enda mamman i hela världen som kände såhär?
Dagarna gick och för varje dag som gick kändes det lite bättre. Vi började hälsa på våra familjer och många av våra vänner ville komma och se Iris. Den lilla bubbla som vi hade levt i en vecka försvan och nu var vi tillbaka i det evrkliga livet igen.
I efterhand vet jag att jag inte var ensam, många mammor upplever precis samma sak. Och precis som mig ville de inte prata om det, det är ju inte roligt att säga åt någon annan mamma att "hej, det härär min dotter, men det känns inte rätt att jag får vara hennes mamma". Jag var jätte rädd att någon skulle döma mig, att jag skulle bli klassad som en dålig mamma. Det faktum att jag faktiskt var ganska ung gjorde steget att prata om det ännu större, jag skulle bara få höra att jag får skylla mig själv som skaffar barn för tidigt, att jag inte var mogen. Jag visste då och vet ännu att det hade ingenting med min ålder att göra, många mammor med många fler år på nacken känner precis likadant. Jag visste också under graviditeten att det inte är någon vacker rosenskär saga att få barn, så det berodde heller inte på någon chock om hur det var att vara förälder.
Jag är väldigt medveten om att man enligt många inte ska prata om sånt här, att det är för privat. Men det är ju sånt trams som ställer till det för så många! Våga prata om det och våga säga till om du känner dig såhär, du är ingen sämre mamma för det. Jag är också medveten om att långt ifrån alla känner sig såhär under den första tiden, men en del gör det. Det får man bara acceptera. I nuläget känns denhär tiden väldigt avlägsen, jag har svårt att föreställa mig att jag kände som jag gjorde. Jag är glad att jag detaljerat skrev ner det mesta då jag var inne i det, det kan vara en hälsosam påminnelse. Jag blir också påmind om att trots att det mesta kändes.. konstigt så fanns det ju så många fina stunder också! De fina stunderna är de som stadigt fastnat i minnet och som jag än idag tänker tillbaka på.
Det var en version om hur de först veckorna kan se ut, hoppas ingen tolkar det på fel sätt. Som sagt så fanns det ju otroligt många fina stunder, men det pratar ju alla andra om så jag ville prata om de lite sämre stunderna.


Mina tips för den första tiden med bebisen:

• vila! Jag vet att det är uttjatat men sov då bebisen sover, ju mer sömn desto bättre.
• frys in mat och bakverk under graviditeten. Det tar en stund före matlusten kommer tillbaka men man måste äta för att orka amma. Har du färdig mat i frysen är ju steget kortare än om du måste börja laga maten. Besökarna droppar in de första veckorna så då är det skönt att bara plocka fram något ur frysen.
• fungerar inte amningen så ring till BB eller till er rådgivning och be om råd, det är vanligare än man tror att amningen inte fungerar till 100%
• var inte vakna samtidigt båda två på natten,är du ändå vaken och ska mata bebisen så behöver du ju inte väcka pappan för att byta blöja. Låt pappsen sova i sådana fall och ha honom att stiga upp med bebisen på morgonen så får du sova en timme till, eller dela upp nätterna i skift och turas om om bebisen sover dåligt.Köp öronproppar.
• sov med en handduk under dig. Brösten läcker och man vill ju inte byta lakan varje dag. Brösten känns ofta hårda och ömma då mjölken just runnit till, värm en vetedyna eller duscha varmt, det hjälper.
• tänk på att den hudkräm, duschtvål eller deodorant du använder förknippas med mammalukt av bebisen. Byter du plötsligt kanske bebisen har lite svårt att få matro, de är smartare än man tror :)
• lämna bebisen ensam med pappan en liten stund varje dag. Gå en kort promenad, åk till butiken och handla flera blöjor eller amningsskydd. Det är viktigt för dig att få komma hemifrån en stund och det är viktigt för pappan att själv få ha ansvar för bebisen.
• pumpa mjölk lite nu och då och frys in i minigrip-påsar, det kan komma perioder då du har mindre mjölk så då är det bra att ha några extra påsar i frysen.
• våga säga till om du behöver hjälp eller kännder dig nere. Du har just genomgått en av de största händelserna i ditt liv, ingen dömer dig om du inte orkar med allt.
• njut av ditt barn och försök att inte oroa ihjäl dig, de är inte gjorda av porslin fast man inbillar sig det :)

Jag vill än en gång säga att dethär inlägget var långt ifrån allt jag kände under den första tiden. De fina och mysiga stunderna övervägde ju helt klart, men de ledsna och förvirrade stunderna fanns också där. Om Iris någon dag skulle få småsyskon så ser jag fram emot den riktiga pyttebebistiden, den går i ett huj och plötsligt räknar man åldern i månader och inte veckor. Ni blivande mammor har många underbara perioder framför er! :)