Iris & mamma

Måndag idag, ny vecka. Ny lång jobbvecka för V, en vecka av tumistid i kvadrat för mig och Iris. Iris ja, vi har verkligen kommit i en ny fas av trotsandet. Förr var det några saker som hon krånglade med, nu är det ALLT. Med krånglar menar jag att hon sätter sig på tvären, vägrar samarbeta,vägrar att ens titta på mig och skriker NEEEJ NEEEEJ NEEEJ hela tiden. Att komma iväg imorse tog över en timme. Hon ska göra allt själv, nyaste nytt är att hon ska sätta fast bältet i bilstolen själv. Hon kan ju självklart inte det men skriker, ropar, fäktas, drar ut armarna ur bältet och bits så fort jag försöker hjälpa henne. Jag har tålamod och låter henne försöka för att hon förhoppningsvis ska tröttna snart men det gör hon ju aldrig. Säger jag åt henne på skarpen så tittar hon mig rakt i ögonen, säger en lång arg ramsa och trotsar sedan dubbelt så mycket.

Ibland känns det lite hopplöst men oftast måste jag gå bort och skratta. Herregud vilket sprutt det finns i vår fröken. Hon är så självsäker och så förbenat envis. Dagen fortsatte med kusintortyr, mattrots, mera biltrots, sömnvägran, mera mattrots, arga skrik och stamp i golvet. Då var klockan 16 och pappa kom hem för att äta. Puss och kram, gull och rosenknoppar. Världen var åter vacker och enhörningarna pippade som kaniner. Pappa åker tillbaka i jobb och Iris går tillbaka till att trotsa. Jag försökte aktivera henne till max för att hon skulle glömma bort sig lite men vad vi än gjorde kunde hon sätta sig på tvären. Som ett sista försök åkte vi på en cykeltur, det fungerar alltid. Alltid. Vi hinner 30 meter före hon skriker som en gris och drar av sig skorna och cykelhjälmen. Kvällsproceduren tog tre ånger längre än vanligt och utan Teletubbies på USB-stickan hade jag fått lägga ungen i säng med skitiga stövlar på och ett minirivjärn med vitlöksgegg i handen (jag vet inte varför hon absolut skulle hålla i det).

Jag förstår att vi bara sett toppen av isberget ännu men än så länge känns det bättre än väntat.  Det bådar gott för framtiden .Vi har många, många månader och år kvar av prövningar Iris och jag. Vissa kan hålla andan länge under vattnet, andra hanterar stressen på jobbet utan problem och löser svåra uppgifter i sitt arbete, en del presterar som bäst i skolan under hård press. Att orka vara en bra och rättvis mamma till sitt barn i tuffa och ensamma perioder är också en prestation som heter duga. Jag är säker på att vi även den 20e juni nästa år har trots och skrik i huset och jag hoppas verkligen att vi även har tålamod, lugn och trygghet.

Nu ska jag ta itu med röran som uppstått under dagen, koka en kaffekopp och vika flera maskiner tvätt. Loppan i magen sprattlar och påminner mig om sin existens. Tänk att vi ska ha en bebis i huset om några månader! Om lite mer än två veckor får vi veta om det blir en lillebror eller en lillasyster, då blir det säkert mer verkligt. Iris kommer att bli en bra storasyster. Hon kommer att nita skiten ur alla som ens tänker på att bråka med hennes syskon. Hennes nyaste ord är föresten bebis. Ganska passande.

Imorgon ska jag på rådgivning, skaffa lite kattgrejer med Iris och fira födelsedag i Lepplax. På onsdag får vi en ny familjemedlem och om Iris får välja kommer den att döpas till Sissi.

Note to self: lägg aldrig vanligt diskmedel i diskmaskinen fast du är trött. Det blir klottigt och du blir bara tröttare.

Om några veckor är vi redan halvvägs, helt ofattbart. Jag mår så bra! Förra veckans bakslag är som bortblåst (och nästan bortglömt för den delen). Jag mår inte illa, jag har inte ont någonstans. Lite yr om jag stiger upp för snabbt men det kan jag leva med. Jag sover bra om nätterna, om Iris sover då förstås. Upp och kissar bara en gång. Ingen värk i höft eller rygg, tack och lov. Vikten ligger på samma som vid inskrivningen. Jag är fortfarande extremt sugen på husmanskost och nu även panini med skinka. Jag skulle kunna äta en varje dag, mums. Jag orkar hålla samma tempo som Iris på dagarna, att hälla ut badvattnet på kvällarna börjar dock bli lite kämpigt (pga yrseln) men V får göra det då han kommer hem.

Jag försöker röra på mig sålänge det känns bra i kroppen. Ett tips till alla gravida i Jakobstadstrakten är hamnskogen! Jag stoppar Iris i vagnen med något mellanmål i handen och en trampar jag några varv runt banan. Mjukt och bra underlag och med alla kullar och krön (plus vagnen som ska skuffas) får jag en bra intervallträning som får mig att flåsa ordentligt om jag håller tempot uppe. Det är alltid bra att träna i intervaller, under graviditeten är det dessutom praktiskt. Träingspassen behöver inte bli lika långa och det ger dig en god kondition och uthålling inför förlossningen.  Att cykla är också bra, det belastar inte på samma sätt som promenader gör. Snart ska jag också börja simma, som gravid är det viktigt att alltid ha med ett mellanmål att äta i omklädningsrummet.

Jag känner loppans rörelser flera gånger om dagen. Det snurras och sprattlas och jag njuter. Jag hade glömt hur det känns. Jag tittade igenom Iris pyttesmå bebiskläder en dag och hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Så liten hon har varit! Hur ska vi kunna ha en liten bebis i huset som nu är vana med en självständig fröken som ser till att det blir som hon tänkt sig. Kanske vi ska klara det ändå... :)