Iris & mamma

Huh, kom just hem från en lång jobbkväll. Tidigare idag var jag och Iris på en julbasar som ordnades där, lite julkänsla fick vi allt. Iris sprang non stop i två timmar och jag fick höra säkert 50 gånger att hon var det sötaste som fanns. Men det visste jag ju redan. Vi lunchade med pappsen i stan och fick onda ögat av en tant vid McDonald´s för att Iris fick doppa sina äppelbitar i ketchup. Sen åkte vi hem ch gosade en stund före det var jobbdags för mig.
Iris och V hade haft en rolig kväll, det sysn här hemma också. Imorgonbitti styr vi kosan mot Vasa för att flytta med syster 3. Iris ska vara med sin fammo hela dan. Nu blir texten väldigt osammanhängande och stavfelen fler än vanligt så jag avrundar här. Vi ska fira ett förlängt arbetskontrakt med kladdkaka direkt ur formen och sen säger vi godnatt här hos oss. Trevlig helg allihopa!

Iris sov bättre än bra inatt. Hon somnade 18.45, hade tappat tutten kl 5.30 och 9.10 ropade hon att det var dags att stiga upp. Mer än 14 timmar med bara lite gnäll om en borttappat tutte. det är väldigt bra. Kan man föresten kalla det tutte eller ska man säga napp? Hur som helst, idag har jag jobbat 13-21 och Iris har varit hemma med pappsen. De hade ätit äggröra och sett på Pingu.
Iris har börjat med en ny ovana, iallafall om man frågar mig. Det mest populära ordet TITTA har fått en hård konkurent i form av ett könsord som rimmar så fint med just titta. Det kan också varieras med samma ord men på det andra inhemska språket. Jag skäms så jag vill gömma mig i frysdisken då ungen glatt pekar på damer i mataffären och ropar "FITTAAA". Jag borde ta och läsa vad Anna Wahlgren har att säga om detta...

Jag brukar alltid vara nyfiken varför man gett sitt barn de namnen de har. Jag slutar aldrig fascineras ( jag skäms över att jag fick googla stavningen, igen) över bolibompanamnsdagarna. Varje morgon drar Bolibompa ett brev där ett barn med ett namn som inte finns med i almarnackan får ha en egen namnsdag. Några namn från den senaste tiden som jag minns är Loella, Napolion, Ferida, Levent, Vilja, Ebuberik, Hilmer, Valerio, Adelaine, Blixa, Zeev, Sibelle och Kaiser. Vissa namn känns ju helt ok, vissa t.om, ganska fina.  Men come on, vem ger sitt barn namnet Gillis eller Herkules?  Att ge sitt barn namnet Jelly, Bobo och Fina är för mig att utmana ödet, att ställa till det lite extra för sin avkomma.
Jag tycker personligen inte heller om "vanliga" namn, namn man verkligen hör dagligen och som många andra i samma område/bekantskapskrets har. Vi var väldigt oense om vad vår dotter skulle heta. Eftersom engelska är Vs modersmål var det ju självklart att namnet skulle funka på både svenska och engelska. Det skulle dessutom vara lite ovanligt men ändå inte förvirrande med uttalet. Naima, Vilda, Cornelia, Lotta och Thilia hade jag som absoluta favoriter genast vi fick reda på att det låg en liten larv i min mage. V var väl kanske inte överförtjust direkt. Två veckor före beräknat datum sa V att Iris skulle ju vara ett fint namn och jag höll faktiskt med. Jag gick igenom alla vi kände i huvudet och konstaterade att det fanns ingen Iris, perfekt. Då dottern väl var född var det ju självklart att hon skulle heta Iris, inget att diskutera. Senare visade det sig att V hade en gammal släkting till hans mamma på Irland som hette Iris.  
Alexandra blev mellannamnet, det kändes också klart Jag hade önskemål och Iris Vilda Alexandra men det gick inte hem och eftersom jag inte heller var helt 100 på det så fick det vara. Kongari heter hon förstås efter far sin.
Efter vår Iris droppade det in några Irisar till på ÖT:s annonser men helt vanligt är det ändå inte.
Det är ju svårt det här med namn, det är ju något som hänger med länge. Så det är nog bra att man har många veckor på sig att klura fram och tillbaka. Värre blir det väl med syskon sen, då ska man ha namn som passar ihop också. Om vi någon gång i framtiden får tvillingflickor så har jag de PERFEKTA namnen, jag har t.om.skrivit ner dem så att jag inte ska glömma. Chansen att det ska hända är ju väldigt liten, men jag är förberedd :)

Jag skrev ju om själva förlossningen och tänkte nu fortsätta med de första dagarna.Ännu en sak som jag tycker det berättas om allt för lite! Självklart är det väldigt olika från person till person, men såhär var det för oss.
Vi var kvar på BB 3 nätter, jag hade velat åka hem tidigare men vi fick snällt vänta på läkarkontrollen som skulle göras. Första natten sov jag som sagt inget alls och följande morgon kom V till BB såfort han vaknat. Då kändes det hela mer verkligt, vi var en familj. Pappa fick byta blöja och hålla i Iris då jag inte matade henne, själv sov jag nästan hela dagen. Mommo och moffa hälsade på en snabbis före de drog söderut. Det gjorde hemskt ont att sitta och det snurrade fortfarande rejält såfort jag skulle stiga upp men förutom det var jag i prima form.  Vi fick byta till ett familjerum, det var jätte skönt att få vara ensamma! Vi tog maten in till rummet och personalen kikade in nu som då och kollade läget. Iris bara åt och sov,öppnade inte ögonen mer än någon gång/dag. Amningen kom igång bra, det kändes naturligt och ingenting krånglade. Läkarkontrollen gjordes, Iris både kissade och bajsade på läkaren men vi fick godkänt iallafall.
Vi packade väskorna,snodde lite bindor ur "linneförådet" och klädde på Iris. Det var jätte svårt att få henne i bilstolen, vi har i efterhand skrattat åt det många gånger. Vi var jätte nervösa och trots att jag var van att handskas med små bebisar kändes det klurigt. Tillsist satt hon bra och vi tog vårt pick och pack och gick ut. ute hade det plötsligt blivit höst. Då vi åkte in till BB var det ännu sommarvärme. Hem resan gick bra, vi vågade inte ha på radion om Iris kulle vakna och vi hade en plan vad vi skulle göra om hon trots allt vaknade. Ungen sov ju förstås som en stock hela vägen hem och många timmar därefter.
Då vi kom hem blev det ännu mer verkligt. Jag minns att det första jag lade märke till var golven, efter att ha gått på sjukhusets ljusa golv kändes vårt parkettgolv plötsligt väldigt mörkt och annorlunda. Vi klädde av Iris och satt med henne i soffan en stund.V hade varit hem och städat så fint dagen innan så det var skönt att bara få gå och lägga sig en stund. Iris fortsatte med att bara äta och sova. Det slog mig flera gånger att nu är det här-det jag väntat på. Nu har vi någon som sover i sängen som jag bäddat otaliga gånger, nu fårvi använda desmå blöjorna som plockats fram och tillbaka från skötbordet.
Första natten hemma gick bra, vi hade dragit spjälsängen intill vår säng så jag hade full uppsikt över Iris hela tiden. Hon åt ungefär varannan timme dygnet runt. Femte dagen slog babybluesen till med dunder och brak. jag var förberedd på det men jag trodde aldrig att man kunde reagera så kraftigt. Jag blev som en helt annan människa, grät för ingenting och allting kändes så konstigt. Ibland kunde jag undra om barnet som låg där och sov verkligen var mitt, hur kunde det gå såhär snabbt? Jag var så obeskrivligt besviken på mig själv för att jag inte kände ett starkare band mellan mig och min dotter. Att jag älskade henne från första stund var det ingen frågan om, men denhär moderskänslan som alla hade pratat om, var var den? På kvällen var jag så ledsen för att en dag hade gått utan att jag fått känna att verkligen var "värdig" att få vara Iris mamma. Nästa dag var det precis likadant, om inte värre. Jag grät över konstiga saker som att Iris fick värmenippor då hon hade sovit i vagnen fast jag visste att det inte var farligt och att det händer allt som oftast. Varje gång jag ammade väntade jag bara på att dendär otroliga känslan som alla beskrivit skulle göra sig till känna. Ingenting hände. Jag lade all min tid och energi på att se till att hon hade det bra, höll henne i famnen då hon sov istället för att låta henne sova i sängen eller vagnen. Det gick några dagar och läget förändades inte, det började kännas hopplöst. Jag pratade om det med V varje dag men det hjälpte inte. Jag kände mig som världens sämsta mamma, Iris var så snäll och grät eller skrek aldrig men ändå fanns dendär känslan inte där. Jag började kika omkring på mammaforum och läste bloggar men ingentstans hittade jag någon som beskrev något liknande. Jag visste ju att jag inte led av en förlossningsdepression, jag kände ju inte på något sätt att jag ville stöta bort henne eller inte ta hand om henne. Var jag faktiskt den enda mamman i hela världen som kände såhär?
Dagarna gick och för varje dag som gick kändes det lite bättre. Vi började hälsa på våra familjer och många av våra vänner ville komma och se Iris. Den lilla bubbla som vi hade levt i en vecka försvan och nu var vi tillbaka i det evrkliga livet igen.
I efterhand vet jag att jag inte var ensam, många mammor upplever precis samma sak. Och precis som mig ville de inte prata om det, det är ju inte roligt att säga åt någon annan mamma att "hej, det härär min dotter, men det känns inte rätt att jag får vara hennes mamma". Jag var jätte rädd att någon skulle döma mig, att jag skulle bli klassad som en dålig mamma. Det faktum att jag faktiskt var ganska ung gjorde steget att prata om det ännu större, jag skulle bara få höra att jag får skylla mig själv som skaffar barn för tidigt, att jag inte var mogen. Jag visste då och vet ännu att det hade ingenting med min ålder att göra, många mammor med många fler år på nacken känner precis likadant. Jag visste också under graviditeten att det inte är någon vacker rosenskär saga att få barn, så det berodde heller inte på någon chock om hur det var att vara förälder.
Jag är väldigt medveten om att man enligt många inte ska prata om sånt här, att det är för privat. Men det är ju sånt trams som ställer till det för så många! Våga prata om det och våga säga till om du känner dig såhär, du är ingen sämre mamma för det. Jag är också medveten om att långt ifrån alla känner sig såhär under den första tiden, men en del gör det. Det får man bara acceptera. I nuläget känns denhär tiden väldigt avlägsen, jag har svårt att föreställa mig att jag kände som jag gjorde. Jag är glad att jag detaljerat skrev ner det mesta då jag var inne i det, det kan vara en hälsosam påminnelse. Jag blir också påmind om att trots att det mesta kändes.. konstigt så fanns det ju så många fina stunder också! De fina stunderna är de som stadigt fastnat i minnet och som jag än idag tänker tillbaka på.
Det var en version om hur de först veckorna kan se ut, hoppas ingen tolkar det på fel sätt. Som sagt så fanns det ju otroligt många fina stunder, men det pratar ju alla andra om så jag ville prata om de lite sämre stunderna.


Mina tips för den första tiden med bebisen:

• vila! Jag vet att det är uttjatat men sov då bebisen sover, ju mer sömn desto bättre.
• frys in mat och bakverk under graviditeten. Det tar en stund före matlusten kommer tillbaka men man måste äta för att orka amma. Har du färdig mat i frysen är ju steget kortare än om du måste börja laga maten. Besökarna droppar in de första veckorna så då är det skönt att bara plocka fram något ur frysen.
• fungerar inte amningen så ring till BB eller till er rådgivning och be om råd, det är vanligare än man tror att amningen inte fungerar till 100%
• var inte vakna samtidigt båda två på natten,är du ändå vaken och ska mata bebisen så behöver du ju inte väcka pappan för att byta blöja. Låt pappsen sova i sådana fall och ha honom att stiga upp med bebisen på morgonen så får du sova en timme till, eller dela upp nätterna i skift och turas om om bebisen sover dåligt.Köp öronproppar.
• sov med en handduk under dig. Brösten läcker och man vill ju inte byta lakan varje dag. Brösten känns ofta hårda och ömma då mjölken just runnit till, värm en vetedyna eller duscha varmt, det hjälper.
• tänk på att den hudkräm, duschtvål eller deodorant du använder förknippas med mammalukt av bebisen. Byter du plötsligt kanske bebisen har lite svårt att få matro, de är smartare än man tror :)
• lämna bebisen ensam med pappan en liten stund varje dag. Gå en kort promenad, åk till butiken och handla flera blöjor eller amningsskydd. Det är viktigt för dig att få komma hemifrån en stund och det är viktigt för pappan att själv få ha ansvar för bebisen.
• pumpa mjölk lite nu och då och frys in i minigrip-påsar, det kan komma perioder då du har mindre mjölk så då är det bra att ha några extra påsar i frysen.
• våga säga till om du behöver hjälp eller kännder dig nere. Du har just genomgått en av de största händelserna i ditt liv, ingen dömer dig om du inte orkar med allt.
• njut av ditt barn och försök att inte oroa ihjäl dig, de är inte gjorda av porslin fast man inbillar sig det :)

Jag vill än en gång säga att dethär inlägget var långt ifrån allt jag kände under den första tiden. De fina och mysiga stunderna övervägde ju helt klart, men de ledsna och förvirrade stunderna fanns också där. Om Iris någon dag skulle få småsyskon så ser jag fram emot den riktiga pyttebebistiden, den går i ett huj och plötsligt räknar man åldern i månader och inte veckor. Ni blivande mammor har många underbara perioder framför er! :)

Bättre sent än aldrig brukar man väl säga...
På mogonen den 27.e agusti 2008 började de riktiga värkarna, jag hade inga riktiga fövärkar under graviditeten utan fick känna på the real deal genast. Det kunde gå allt mellan 5 minuter till 5 timmar mellan dem och jag var frustrerad som aldrig förr. Iris var ju beräknad att kika ut 15:e men eftersom läkarna trodde att hon var så liten startades inte förlossningen fast jag gick över tiden. På förmiddagen gick jag en lång promenad för att kanske få lite sprutt påvärkarna men det hjälpte inte. Då V kom hem från jobbet ringde jag till Kokkola och vi fick komma in för att kolla läget. Jag var öppen 1,5cm men värkarna var ännu väldigt oregelbundna. Jag fick ett härligt piller och fick sova där över natten. På morgonen var jag fortfarandeöppen 1,5 cm och allt var mjukt och bra så jag fick 1/4 förberedande piller, nästa piller skulle jag få 30 minuter senare men då hade jag redan värkar som tusan. V hann komma precis före värkarna började komma riktigt tätt så han försökte hjälpa mig så gott han kunde, helst av allt skulle jag ha suttit ensam i en mörk städgarderob någonstans, utan både barnmorskor och jobbiga människor som bara frågade hur det gick. HUR TROR DOM DET GÅR?! 
I 4 timmar gick jag omkring i vårt lilla bb rum som vi dessutom delade med en annan yngre tjej som skulle bli igångsatt på eftermiddagen.  Jag satt i gungstolen ganska mycket, V fick värma vår medtagna vetedyna i micron och ta emot skällor och fula ord som aldrig förr. Jag fick en panadol 1 g för huvudvärken och stog i duschen tills benen vek sig. Ett av de starkaste minnena från själva värkarbetet var nog då jag stog i duschen och slog foten i en pall på vägen ut. Jag tog i pallen och kastade den i väggen i ren frustration, jag villesäga något fult men allt jag fick ur mig var "fula pall....sak!!!" Efter 4 långa timmar i bbrummet fick vi gå över till förlossningssalen. Jag minns att det var precis i kaffetiden så alla nyblivna mammor satt i matsalen med ett slags jag-vet-vad-du-går-igenom-flin över hela ansiktet. Det var säkert väl menat men jag blev så förbannat arg.
I förlossningssalen såg det väldigt annorlunda ut. Det var svaltoch skönt och intill sängen låg en liten plastbalja där vårdotter skulle ligga. Jag vet inte varför men jag blev alldeles tårögd då jag såg baljan.Nu kollades allt igen och jag var nu öppen 7 cm. Ctg-bältet som jag hde kring magen skavde något fruktansvärt och nu skulle dessutom en elektord sättas på Iris huvud. Jag försökte gå omkring lite men Iris hjärtljud sjönk såfort jag rörde mig så jag fick snällt lägga mig på rygg och ligga stilla. Det gjorde fruktansvärt ont att inte kunna röra sig alls under värkarna. En läkare kom in för att spräcka hinnorna och fostervattnet flög ÖVERALLT. Det var lite obehagligt, det liksom knäppte till i magen och det kändes verkligen som något brast. Läkaren försökte också ge en pcb-bedövning vid sidan av livmoderhalsen men sprutan träffade fel och jag blev som förlamad från midjan och neråt på högersida. Någon epidural var det inte frågan om med tanke på min blödningsbenägenhet. Jag fick testa lustgasen och det var himmelskt. Men efter ett par minuter sjönk hjärtljuden igen så lustgasen plcokades undan. Jag var djupt besviken men barnmorskan förklarade sakligt att nu hade jag inget val, jag måste klara mig utan. En halvtimme gick och jag förvsann in i smärtan. V har sagt i efterhand att jag var alldeles borta, svarade inte på tilltal och stirrade bara rakt ut. Själv minns jag halvtimmen som en kort slags period av inre lugn. jag hade fruktansvärt ont men det var bara i bakrunden, inuti kändes det varmt och behagligt ändå. Jag visste precis vad som var pågång runt omkring mig men jag brydde mig inte om någon annan. Den halvtimmen var faktiskt den bästa under hela värkarbetet. 
Plötsligt förändrades värkarna och nu kändes det bara ett enormt tryck neråt. Jag skrek till att nu kommer ungen och barnmorskan kollade. Japp, 10 cm, dags att krysta. Huvudändan på sängen fälldes upp och en till barnmorska kom in. Jag fick en "droppingång" stucken in i handen och V fanns stadigt i den andra. Den tidigare smärtan var som bortblåst men hela kroppen kändes öm och slattrig. Efter tre krystvärkar sa barnmorskan att nu blir det lite bråttom, Iris mår inte bra så nu får jag ta i allt vad jag orkar. Plötsligt hade jag all kraft i världen och en krystvärk och ett litet klipp senare var Iris ute, kl 17.08. Jag hade sagt åt barnmorskan att jag ville att de skulle torka bort det mesta fosterfettet snabbt före jag fick henne på bröstet så det gjorde de och sen var hon bara där. Precis som jag hade föreställt mig. V klippte navelsträngen och jag passade på att känna hur den kändes. Hon skrek i 30 sekunder kanske, sen tittade hon bara storögt omkring sig som bara nyfödda bebisar kan göra av allt adrenalin. Jag grät och skrattade och allt var underbart. Sen skulle moderkakan ut kvickt som bara den så det värkstimulerande droppet sattes på full dropp och barnmorskorna turades om att trycka på magen. det var obehagligt och gjorde mer ont än själva bebisen men i mitt fall måste den verkligen ut fort för att stoppa blödningarna. Jag bad att få se på den och den var inte alls så läbbig som jag trodde.Den var lite skadad då de tittade ordentligare på den. droppet böts ut mot ett annat och Iris letade ivrigt efter mat. Barnmorskan sydde och Iris badades lite sneare.
Vad som händer strax efter förlossningen prata det sällan om. Jag var helt oförberedd hur det skulle kännas. Att stiga upp första gången var så konstigt! det kändes som om jag var i någon annans kropp. Som om en stort luftbalong fanns i magen och som om alla inävlor och tarmar hängde fritt i luften. Det är svårt att förklara men ni mammor fattar säkert. En dusch och lite fördelsedagskaffe senare fick vi flytta tillbaka till bb rummet. Första natten sov jag inte en sekund, hur skulle man kunna det? Jag var hög på adrenalin och kunde inte förstå att bebisen faktiskt var min. Jag tittade på henne och var livrädd att väcka henne. Hon var så perfekt och så fin. jag kände direkt efteråt att jag var jätte nöjd över min förlssning som gick på strax över 6 timmar. Jag hade kontroll hela tiden och var lite stolt att jag klarade det så bra helt utan någon bedövning. Jag blev inte på något sätt avskräckt och vi blev jätte bra mottagna och behandlade av personalen.

Mina tips för förlossningen:

• ta med en egen vetedyna, de fungerar super bra mot värkarna längst ner på magen
• ha din partner att stoppa i dig salta pinnar,chips eller något liknande under förlossningen. Matlusten är inte den bästa men man behöver få i sig näring för att orka till slutet
• tänk ut på förhand vilka önskemål du har. Små saker som var du vill att partnern ska stå under krystningsskedet osv. Jag är väldigtglad att jag bad barnmorskan torka bort det mesta foterfettet från Iris före jag fick hålla henne,då fick hon ligga där längre förän de tog bort henne igen och så såg hon mycket "verkligare"ut
• ta med egna kläder att ha på bb. Stora, mjuka,sköna kläder och trosor flera storlekar större än vad du annars har. Bindorna på bb är minst sagt massiva. Crocs eller andra inneskor/yllesockor är också bra att ha. ha med många ombyten, man svettas och läcker ur alla håll och kanter
• kom överens om att ni ringer åt en person från familjen som sen ringer åt resten och stäng sen av telefonerna. Då får ni i lugn och ro bekanta er med er bebis
• ta med en egen cd-skiva med musik du gillar.Det gjorde inte jag, jag tyckte det lät lite töntigt men det hade verkligen varit bra att ha
• ha era besökare att ta med sig hemmagjorda smörgåsar och saft , eller något annat du gillar. Sjukhusmaten är ganska vattnig och inte alls som hemma och man behöve all näring man kan få
• sov med en bomullsfilt under pyjamasen några nätter innan förlossningen och linda sen in babyn i filten. Då luktar den som mamma. Iris använder sin filt väldigt flitigt ännu
• vill ni använda tutt åt bebisen så koka en där hemma och sätt med i bb-väskan. Personalen brukar inte gilla tuttar men man bestämmer själv! Amningen fungerarar oftast bra ändå
• ta med 2 ombyten "hemfaras"-kläder åt bebisen. Det händer lätt att första outfitten blir nerspydd, kissad eller bajsad
• ta med eget mjukt wc-papper.Industrisandpappret som använd på sjukhuset är inte så trevligt efter förlossningen

Det blev ett långt inlägg men jag vet att en stor del av mina läsare ska snart bli mammor för första gången så iallafall ni orkade nog läsa allt. Fråga på om ni undrar något :)

Jag är sådär trött och hängig som man bara kan vara en söndagkväll efter att barnet har somnat. En fin helg har vi haft iallafall och V har varit ledig både lördag och söndag, lyx! Vi tjuvstartade med farsdagsfirandet lite igår på eftermiddagen och bakade en god chokladkaka. Idag fick pappsen göra lunchvalet så vi bakade pizza och kladdkaka. Iris har varit lite arg och ledsen idag. Hon sov ganska dåligt inatt, vaknade tidigt och sov bara 1 timme på dagen så ikväll somnade hon kl 18.30, bums. Hon har alltid varit en flicka med lite extra fjutt i men riktigt gnällig och arg har hon sällan varit. Kanske det är nya tänderpå gång, det lär ju märkas iallafall.
Imorgon ska vi åka till Kållby och vaccinera Iris, det är med lite blandade känslor trots allt men vi är överens om att det känns bäst att vaccinera henne nu. Kön lär väl vara lång men jag vill ha undan eventuella biverkningar som feber tills jag ska åka bort nästa helg. Då blir det en husmorsvila-dag som ordnas från jobbet, IKEA-resa med andra ord. Kanske inte det perfketa sättet att slappna av men Iris behöver faktiskt nya haklappar. Så det så.
Annars flyter allt på som vanligt. Iris sover så bra på morgonen nu också, det är inte alls en ovanlighet mera att hon vaknar 8.30. På det sättet blir ju dagen lite kortare då eftersom V då jobbat flera timmar redan. Hon har en ny speedperiod igen så det går undan i en väldans fart här hemma. Jag försöker hinna med och plocka upp efter henne och hålla god min bara. Det är väldigt annorlunda att vara mammaledig med en 1-åring än att vara mammaledig med en bebis. Med en 1-åring har man mer sällskap på dagarna, man kan hitta på flera saker och dagarna blir inte så långa. Man kan skratta och leka tillsammans och humöret är definitivt ljusare och gladare. Men det är på många sätt mer utmanande också. Iris sover inte mycket på dagarna, man kan inte bara lämna henne på en filt på golvet sålänge man springer på WC, hon hittar på en massa (farligt) bus såfort man vänder ryggen till och hon blir ganska lätt uttråkad. Men man vänjer väl sig...
Nu ska jag tappa upp ett fotbad och hoppas att benvärken försvinner, sen blir det top model 12 och godnatt.

Nu ska här klagas! Jag är URTRÖTT på att vara sjuk. 10 augusti blev jag sjuk och jag är ännu inte återställt. Det har tagits decilitervis med blodprov, jag har varit in och ut i röntgenmaskiner 5 gånger, jag har blåst i mätare 102 gånger, ätit antibiotika i 26 dygn och betalat sammanlagt 143,78 euro i apotekskostnader.  En snabb huvudräkning säger att jag suttit i malmskas väntrum i 11 timmar sammanlagt. Nu är jag trött på att inte kunna ta en lätt promenad utan att känna mig svimfärdig, jag är trött på att vara trött hela tiden. Jag känner mig totalt nerdrogad fast jag just nu bara änvänder en inhalator. Jag kan inte tänka klart av trötthet och varje dag känns lika lång som en vecka. Jag mår illa efter varje måltid och kan inte ricka mer än ett halvt glas åt gången.
Idag igen satt jag där i väntrummet och väntade på att ännu en läkare skulle säga att det tar tid att bli återställd. Jag vet att det tar tid men jag har väntat i 3 månader nu. Jag har inte tränat sen 7e augusti coh det märks. Om jag bara skulle orka skulle jag klättra på väggarna. Jag blir galen. Jag sliter mitt hår!
Nåja, färdig klagat. Det känns mycket bättre redan. Idag har jag hämtat ett tillfälligt körkort av min ex svärmor, ätit gårdagens älglasagne och lärt Iris att man inte får slänga strumpor i WC-byttan. En spännande dag.