Iris & mamma

Nu har den minsta damen i huset haft sin första riktigt dåliga natt. Hon gnällde hela tiden och sov inte mer än 10-15 minuters snuttar. Iris vaknade ofta av gnället men somnade om ändå då jag visade att det var natt ute ännu. Det blev morgon ändå fast natten kändes lite lång, jag passade på och sov en stund till efter att resten av familjen stigit upp.
Jag var på en tumisrunda till stan och köpte lillajulklapp åt Iris men ångrade mig bittert att jag inte bara fattade att beställa något från internet. Det var helt galet mycket folk fast det var förmiddag och normala människor jobbar. Jag blev alldeles yr också, då jag stod stilla var jag som vanligt men genast jag började gå kom yrseln tillbakas igen. Märklig känsla. Kanske det beror på amningen, man spänner ju axlar och nacke ganska mycket. Hur som, nu har vi iallafall något att överraska vår förstfödde med på lillajul. Vackert så.  

Iris är nästan blöjfri nu, hurra! Hon har bara blöjan på sig då hon sover eller om vi är ute på längre ärenden. Jag trodde det skulle bli jobbigt att potträna henne men hon skötte det själv. I våras hade hon en period då hon skulle kissa på WC:n men pottan var absolut inget hon tänkte pröva. Den har stått framme i vessan ändå och plötsligt en dag gick hon dit, satte sig ner och kissade, torkade själv och hällde ut kisset i WC:n. Vi hejade, applåderade och high fivade och hon tyckte det var roligt. Sen dess kissar hon själv, vi får inte vara med på WC:n utan hon sköter det helt själv. Jag påminner henne aldrig heller utan hon traskar iväg då hon blir nödig " Iris fara kisa nu, kommer sen mamma"
Vi har en låda här nere där hon har sina underbyxor, eller "småttisar" som hon själv kallar dem. Det är ett stort projekt varje dag att välja vilka hon ska ha och det blir utställningar och omröstningar. Jag tror att det varit en stor del till att det gick så smidigt , att hon helt enkelt hellre ville ha fina småttisar än tråkiga blöjor. Hon är verkligen en riktig tjej om älskar kläder och småkrams.

Så mitt tips till de som funderar på att potträna är nog bara att inte stressa, det kommer. Skillnaden mellan då vi försökte i våras och nu då hon själv började i höst var helt klart att vi kunde kommunicera på ett helt annat sätt. Hon utvecklades massor under sommaren och har nu ett stort ordförråd och förstår oss på ett helt annat sätt. Att köpa fina småttisar och låta ungen klä på och av sig själv var nog också en stor del av framgången. Vi har klappat och hejat då det gått bra men inte lagt någon stor uppmärksamhet på de gånger det gått lite mindre bra. Och tålamodet får man än en gång skarva i både en och två gånger, det tar lite tid med kläderna och det blir inte rätt alla gånger, allt kiss hamnar inte i WC:n alla gånger hon häller ut det och ibland använder hon dubbelt för mycket papper. Sist och slutligen spelar det inte så stor roll, vi slipper att släpa hem blöjpaketen från affären och vi slipper byta geggiga kakkablöjor.

De här två människorna har vi gjort. Helt amazing.

Så var det onsdag och hälften av Vs pappaledighet har passerat. Flickorna sov bra inatt, Clara drog t.om. ett 4 timmarspass. Iris vaknade kl 8 och steg upp med pappa medans jag och Clara sov vidare. 10.30 steg jag upp, jag vet inte när det hände senast.

På eftermiddagen behövde vi lite program så vi packade ungarna i bilen och åkte till mommos och moffas. Vi fick god mat och Iris fick leka av sig lite. Då vi kom hem var det baddags först för Iris och sen premiärbad för Clara. Iris hjäpte till och Clara njöt av det varma vattnet.

Två pyjamasklädda döttrar verkade så trötta efter badandet men ändå har de fortfarande inte somnat, en timme in i nattandet. Iris bara babblar och hoppar i sängen och Clara äter, bajsar, äter och bajsar igen. Sen då de somnat ska vi dricka årets första glögg och njuta av lugnet en stund före vi själva tackar för idag. Imorgon kommer rådgivningstanten på hembesök och sen ska jag smita iväg till stan alldeles ensam en stund.

För de som är intreserade finns en förlossningsberättelse lite längre ner i bloggen, jag skrev den i två omgångar och därför publicerades den lite tokigt. Tänk att det gått över en vecka sedan jag låg där och kämpade och tänk att vår underbara lillasyster varit med oss 8 dagar redan. Och tänk att hon passar alldeles perfekt i vår lilla familj, älskade unge.

Måndag 8.11 hade jag en tid till mödrapolikliniken. Ultraljudsundersöningen visade att bebisen inte hade växt på två veckor och att fostervattenmängden hade minskat. Jag blev uppskickad till förlossningsavdelningen för att få ett oxytocindropp, de ville få mina sammandragningar att bli lite starkare väkar för att se hur bebisen reagerade. I tre timmar fick jag ligga uppkopplad till en ctg-maskin som övervakade hjärtljuden. Efter lite läkarsnack fick vi rönt ljus för igångsättning följande dag. Jag fick stanna på avdelningen över natten pga droppet. Jag fick några fina piller och sov ganska gott.

Tisdag 9.11 började med en ctg-kurva och sen fick jag en första tablett för att få igång riktiga värkar. Första tabletten gjorde ingenting så 4 timmar senare fick jag nästa. Vi blev utskickade i korridorerna och det togs nya ctg-kurvor mellan varven. Kl 20 gjordes en inre undersöning.Öppen för ett finger och ca 2 cm kvar av tappen, läget helt oförändrat alltså. Barnmorskan sa att hon skulle ta i lite extra och gjorde en hinnsvepning. Kl 21 fick jag den tredje och sista tabletten och började samtidigt känna att värkarna gjorde lite ont.
Kl 21.45 var det skiftbyte och barnmorskan vi haft under eftermiddagen kom in och sa godnatt. Vi skämtade lite om vad vi skulle göra följande dag för att få igång förlossningen då hon kom tillbakas till morgonskiftet.

Kl 22 sprakar det till ordentligt och värkarna kommer med 30 sekunders mellanrum ( V klockar). Jag får helt sjukt ont direkt och ställer mig i duschen. Jag lutar mig över handfatet och försöker andas genom värkarna men det är svårt att hålla koncentrationen. Ryggen böjs upp som en båge genom varje värk och benen skakar. Jag ser ner och det rinner blod längs benen, vi ringer på klockan och en ny barnmorska dyker upp. Hon varken pratar eller förstår ett ord svenska och jag kan inte koncentrera mig tillärckligt för att prata finska så vi får så lov att prata engelska med henne. V hjälper mig till sängen och barnmorskan kollar läget, 4 cm öppen nu helt plötsligt.

Vi får flytta över till fölossningssalen, jag försöker ställa mig upp ur sängen men benen bär inte genom värkarna, jag kan helt enkelt inte kontrollera dem. En rullstol hämtas och och vi rullar över till en ledig förlossningssal. Jag får kämpa länge före jag slipper upp ur rullstolen och ner i sängen, värkarna kommer fortfarande med 30 sekunders mellanrum och vara i 1, 5 minut. Barnmorskan kollar läget igen, 6 cm, och sätter sen en elektrod på bebisens huvud. Jag har helt otroligt, olidligt ont och testar lustgasen. Det hjälper inte alls, jag börjar bara må illa och känseln försvinner från näsan och neråt. En läkare komemr in och föreslår en PCB-bedövning men varnar för att den kanske inte hjälper eftersom det fanns så lite kant kvar. Jag kan inte svänga mig själv från sidan över till rygg så både V och barnmorskan får ta i. Läkaren får stöka runt en stund för att ens hitta någonstans att sätta bedövningen och jag skriker rakt ut av smärta hela tiden, det gjorde helt sjukt ont. Det som fanns kvar av fostervattnet läcker ut samtidigt. Läkaren säger att jag var 7 cm öppen men att det nog kommer att gå snabbt nu, sen går han ut.

Bedövningen hjälpte verkligen inte alls, smärtan blev bara värre och värre och till sist kom värkarna så tätt att det är svårt att klocka dem. Hela kroppen bara skakar och jag kan inte prata. Barnmorskan kollar igen, 9 cm. Jag svängs över på rygg och en till barnmorska kommer in. Dags att krysta säger de. Va? Nu? Jag känner absolut ingenting förutom de vanliga värkarna. Förra förlossningen var just krystvärkarna så otroligt starka, det kändes som om kroppen skötte det själv. Nu visste jag inte hur jag skulle göra, jag hade absolut inga krafter kvar och hela kroppen bara skakade fortfarande. Jag fick en spruta i låret för att få kroppen att slappna av lite men kände ändå hur paniken sakta kom, det här går aldrig. En av barnmorskorna tryckte på magen och det kändes som om kroppen slets mitt i tu. Jag försökte trycka på och sen helt plötsligt hörde vi hur hon skrek. Det kändes helt overkligt, var hon verkligen ute redan?

Klockan var 23.47 och en pikuliten dotter lyftes upp på mitt bröst. Pappa klippte navelsträngen och jag försökte fatta att vår lilla Clara faktiskt var ute nu. Jag skakade fortfarande så i kroppen att hennes lilla huvud hoppade lite fram och tillbaka där på mitt bröst. Jag får tabletter för att förstärka eftervärkarna för att dra ihop livmodern och på så sätt minska blödningen. Moderkakan kommer ut lätt och barnmorskan syr 4 stygn. Vi blir lämnade ensamma en timme, Clara ammar och vi bara beundrar henne. V hämtar en banan och saft åt mig och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka igen. Barnmorskorna kommer och jag får gå i duschen medans Clara tvättas och vägs. 2630 gram, jag gissade på 2700. Vi får födelsedagbrickan och slukar allt före vi flyttas över till BB-avdelningen, som tur är finns ett ledigt familjerum så V får stanna över natten. Eftervärkarna var verkligen något helt annat nu andra gången, de är så starka att jag får använda samma andningsteknik som jag använde under själva förlossningen. Vi slumrar lite från och till, pratar och tittar på vår lilla dotter.

Fölossningen gick verkligen snabbt och det går inte att beskriva hur aggressivt den tog över hela min kropp. Efteråt kändes det ändå bra, man glömmer ju så fort. Redan följande dag var jag pigg och kroppen kändes stark och frisk. Jag är stolt att jag klarade det - igen. Det är verkligen en prestation som heter duga att föda barn, speciellt på två timmar. Och belöningen vi fick slår ju allt annat, en älskad dotter.

Vi har varit lite småeffektiva idag , plockat i alla nya garderober uppe på vinden och sorterat lite allmänt skäp som samlas här och där. Iris är så duktig att hänga med och bidra på sitt sätt. Sen att hon babblar tills våra öron trillar av är en annan sak.

Jag har mått illa lite till och från hela dagen. Försökte sova en stund då Iris tog sin middagslur men det gick inte att somna. Samandragningarna kommer och går och det ilar till mellan benen nu som då. Inte mycket nytt alltså. Imorgonbitti har jag nästa kontrolltid till mödrapoli. i Kokkola. Då ska bebisen granskas igen och sen ska vi diskutera igångsättning. Spännande!

Tänk om man skulle få veta precis hur allt snurrar där inne i skallen på ens barn. Iris pratar massor numera och kan helt plötsligt slänga ur sig något som jag aldrig skulle tro att hon kan sitta och tänka på. Och hur enkelt vissa saker är, helt amazing. Vi träffade min faster vid Prisma och hon frågade av Iris var moffa är idag då. " Vi mommos" svarade hon helt obekymrad. Sen gick vi en promenad med vagnen och såg en kvinna i 30-års åldern som var ute och gick. Iris la upp handen och sa " Hej nån annans mamma!"

Min personliga favorit är då vi diskuterade vad alla gör på jobbet. Moffa kör traktor och gräver i sand, mosti Mia skriver på papper och mommo är i Bennäs. Då jag frågade vad pappa gör på jobbet svarade hon " Dricker kaffe, bygger... och leker med Simon. " Härliga unge.

Ja, hur länge ska det ta innan sista dödsstöten kommer och förlossningen startar? Slemmiga klumpar lossade under hela eftermiddagen och kvällen igår, magen ligger helt sjukt långt nere, mensvärken är där hela tiden och genast jag ens ställer mig upp får jag sammandragningar. Jag gick en rask promenad på ftermiddagen och fick lite fjuttiga mesvärkar. Gah! Jag är så redo att föda nu men man får snällt vänta bara. 

Iris sov till 8.30 imorse, vi skippade gröten och åt köttbullar till frukost istället. Det märks verkligen att Iris blivit större nu igen, det är inte full rulle redan från morgonen utan vi tar det lugn, ligger i soffan och pratar, eldar i spisen, äter frukost i lugn och ro och ser på lite barnprogram före pyjamasen åker av.
V jobbade till 10 och var sen ledig resten av dagen. Vi lunchade på mäccen men Iris var inte så värst imponerad, köttsoppa är nog bättre. Vi handlade mat med några miljoner andra vid Prisma och åkte hem för att tupplura. På efetrmiddagen hämtade vi en kvarglömd stödstrumpa från mommos och sen lekte vi här hemma tills det plötsligt var sovdags. Jag är helt sjukt trött ikväll så det blir en lugn kväll med Idol, brasa i spisen och något gott att äta. Ja hoppas att en liten minimänniska joinar Idol-tittandet nästa fredag...

Natten var ganska usel här hos oss. Iris var vaken hela tiden och då hon inte var vaken grät hon i sömnen. Kl 12 fick hon Panadol och sov sen en timme eller två och började sen om från början. Hon pillade på öronen i sömnen men sa ändå nej då jag frågade om hon hade ont i örat. Hon har varit gnällig de senaste två dagarna och idag är hon väldigt gråtig och ynklig så jag bokade en tid för en öronkontroll för säkerhetsskull. Är det inte öronen som krånglar är det säkert en tand långt bak i munnen som värker, svårt att veta.

Idag har vi bara varit hemma, städat lite och byggt fiskpussel. Iris fick mera panadol nu före tuppluren så jag håller tummarna att hon sover en timme iallafall. Jag själv sov bara mellan 3.30 och 6 inatt men jag får ändå ingen ro att sova nu, det värker som en slags mensvärk i magen och varje gång lillan rör sig svider det till i hela bäckenet. Jag ska iallafall slänga mej en stund på soffan och se ett avsnitt Sex and the city, en perfekt sysselsättning en regnig och ruggig onsdageftermiddag.

Bloggen står nästan stilla nu, likaså vardagslivet här hemma. Vi tar en dag i taget och gör inte mycket extra. Det är skönt att varva ner och bara vara. Iris har bra lekro och är jätte duktig och samarbetar fint då vi uträttar de ärenden vi måste. Middagsvilorna funkar som de ska igen och både mor och dotter sover en välbehövd timme efter lunch. Lite knäckande är det ändå att man inte orkar med det man vill eller ens en bråkdel av det man brukar. Nåja, det är ju inte för alltid...

V kom just hem efter en lång arbetsdag och efter att han nattat Iris ska vi äta varma smörgåsar och se på Friends. Riktigt lagom en tisdagskväll som denna.