En ny vardag tar form
Nu har vi hunnit vara hemma i två dagar. Clara äter, sover och bajsar, pecis som det ska vara då alltså. Första natten hemma gick över förväntan, Clara vaknade med 2,5- 3 timmars mellanrum för att få käk. Iris vaknade varje gång hon också men somnade om då jag berättade varför Clara var lite ledsen. Själv sov jag som en stock mellan amningarna, tänk att man kan glömma hur det känns att sova ordentligt. Härligt att vakna och känna sig åtminståne lite utvilad.
Storasyster har varit lite upp och ner, med all rätt. Jag var borta i 6 dagar och sen kommer plötsligt en liten bebis hem och tar både tid och uppmärksamhet från henne. Hon är gosig och duktig med sin lillasyster men trotsar med precis allt annat. Skriker, ropar, kastar saker och får utbrott för minsta lilla sak. Det gör så ont i mitt mammahjärta att se henne så, att se hur hon kämpar med alla omställningar. Samtidigt vet jag att ett syskon är den största gåva man kan ge sitt barn och att allt lugnar ner sig så småningom. Tålamod, tålamod.
Själv har jag varit i prima form efter förlossningen. Två värktabletter tog jag efteråt men sen kände jag mig bra i kroppen, ingen smärta eller svullnad. Babybluesen dök inte alls upp denhär gången och allt kring amningen och mjölken har varit problemfritt. Igårkväll fick jag ont i magen och värken blev bara värre under natten. Imorse var det inget vidare alls så jag pumpade lite mjölk och lämnade ungarna hemma med pappa och åkte in till sjukhuset. Livmoderinflamation, precis som jag fick efter förra förlossningen också. Det kändes lite jobbigt att åka på två antibiotikakurer nu, man blir å trött av dem och Claras lilla mage påverkas ju också. Man får gilla läget bara och ta en dag i taget, det hjälps inte.
Tänk ändå att vi fått två friska, vackra döttrar. Jag kan inte riktigt fatta det ännu. Och tänk att man kan älska dem båda två så oändligt mycket, att det kan kännas så självklart att det alltid varit meningen att det skulle vara just dehär två töserna. Jag är verkligen så lycklig och så tacksam. Det är stort.
Storasyster har varit lite upp och ner, med all rätt. Jag var borta i 6 dagar och sen kommer plötsligt en liten bebis hem och tar både tid och uppmärksamhet från henne. Hon är gosig och duktig med sin lillasyster men trotsar med precis allt annat. Skriker, ropar, kastar saker och får utbrott för minsta lilla sak. Det gör så ont i mitt mammahjärta att se henne så, att se hur hon kämpar med alla omställningar. Samtidigt vet jag att ett syskon är den största gåva man kan ge sitt barn och att allt lugnar ner sig så småningom. Tålamod, tålamod.
Själv har jag varit i prima form efter förlossningen. Två värktabletter tog jag efteråt men sen kände jag mig bra i kroppen, ingen smärta eller svullnad. Babybluesen dök inte alls upp denhär gången och allt kring amningen och mjölken har varit problemfritt. Igårkväll fick jag ont i magen och värken blev bara värre under natten. Imorse var det inget vidare alls så jag pumpade lite mjölk och lämnade ungarna hemma med pappa och åkte in till sjukhuset. Livmoderinflamation, precis som jag fick efter förra förlossningen också. Det kändes lite jobbigt att åka på två antibiotikakurer nu, man blir å trött av dem och Claras lilla mage påverkas ju också. Man får gilla läget bara och ta en dag i taget, det hjälps inte.
Tänk ändå att vi fått två friska, vackra döttrar. Jag kan inte riktigt fatta det ännu. Och tänk att man kan älska dem båda två så oändligt mycket, att det kan kännas så självklart att det alltid varit meningen att det skulle vara just dehär två töserna. Jag är verkligen så lycklig och så tacksam. Det är stort.
Kommentarer
Postat av: Syster 2
Kom ihåg att det blir lättare och lättare varje dag för storasyster! Jag blir alldeles varm i hjärtat när Madicken varje morgon det första hon gör frågar efter Bo.
Trackback
