Vi har fint flyt här hemma nu. Egentligen är det väldigt sällan vi inte har flyt, små gråa moln finns ju alltid men 19 av 20  kvällar är jag glad och nöjd över dagen som varit. Tänk att jag får ha orken att njuta till fullo av den ritkiga småbarnstiden, det om något är jag så evigt tacksam för. Jag har tänkt på det en hel del nu den senaste tiden men på något sätt är det inget man riktigt ska tala om. Det känns ju lite vrickat att det är lite smått förbjudet att inte klaga så mycket på sitt liv som hemmamamma. Helst ska man nog ösa ur sig och verkligen sucka och stöna åt allt som barnen gör eller inte gör. Då är man så hemskt modig och alla tycker det är så befriande.

Jag ser småbarnstiden som en väldigtkort period i vårt liv, samtidigt känner jag knappt till något annat sätt att leva. En av fördelarna med att bli gravid som 18-åring var nog helt klart att jag inte hunnit bli så bekväm men att jag ändå hade hunnit med allt det som ungdomen innebär. Jag hade inte hunnit arbeta in rutiner och egna system före ett barn plötsligt kom och rörde om allt, jag har aldrig behövt känna att jag offrat något som betytt mycket för mig i många år.
Då småbarntiden är slut för vår del är vi ännu unga och har massor med år på oss att vara själviska och göra det vi vill så jag ser liksom inget mening i att inte njuta och ta tillvara dehär åren på bästa sätt.

Att vara hemmamamma är så otroligt skönt på det sättet att man är sin egen chef. Självklart har jag två minichefer som har en hel del att säga till om hur det går till här på dagarna men det är ändå jag själv som gör varje beslut om min dag. Jag har inga tider förutom våra egna att passa, jag bestämmer själv vem vi umgås med, vad vi äter, vad vi gör, när vi gör det och om jag känner för det kan jag ta en tupplur mitt på dagen då andra sliter och jobbar. Jag går aldrig på WC ensam, jag äter sällan lunchen i färre än två omgångar, kaffet har ofast svalnat före jag hinner dricka det och jag är allt som oftast väldigt ofräsh och långt ifrån fashionabel. Däremot får jag se nya framsteg av barnen varje dag, jag får kramar och pussar och jag känner en enorm uppskattning då barnen är glada för att vi umgås och gör saker de tycker om.

De dagar man har flyt får man ta med sig och komma ihå de dagar man kämpar för att hålla sig flytande. Det går upp och det går ner men jag upplever att jag själv är huvudorsaken till att det allt som oftast ändå går uppåt. Är jag nöjd är ungarna nöjda, och är de ändå inte nöjda så blir de det förr eller senare. Så njut av ert hemmaliv alla mamas, vi gör ett bra jobb!

Föräldrarna sitter i soffan , det är kväll och barnen sover.

Mamman: Alltså är jag 21 eller 22 år gammal?
Pappan: Men älskling, du är ju bara 20!
Mamman: Nähä, jag är antingen 21 eller 22, det är jag helt säker på.
Pappan: Om du är född -89 så kan du ju bara räkna
Mamman : Ok. (försöker med huvudräkning) Hhhmm... (plockar fram telefonen) Hhhmmm? (hittar inte kalkylatorn i telefonen) Hhhmm.. (försöker med huvudräkning igen) Äh, skit samma!
Pappan: Men jag är ju 23 så då MÅSTE du vara 20
Mamman: Men du fyller ju 25 i år...
Pappan: (blir blek och darrig) Nu skämtar du!
Mamman: Så är det ju, du är 24 och jag 21. Jag tänkte väl det också...
Pappan : (okontaktbar)

Har man hittat en flickvän, förlovat sig, fått två barn, köpt två hus och två bilar och startat två företag är det helt OK att fylla 25 i år.
Ska man fylla 22 i år och inte ens klarar av att hitta kalkylatorn på telefonen är det inte helt OK.

Det finns ca 30 000 personer med typ 1-diabetes i Finland, drygt 3500 av dem är under 16 år. I relation till folkmängden är barndiabetes vanligare i Finland än i något annat land.

Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppen förstör sina egna celler. Hos diabetiker så förstörs de insulinproducerande öcellerna i bukspottskörteln. Diabetessymtomen uppträder då ca 10-20 % av de insulinproducerandecelelrna finns kvar men så småningom slutar bukspottskörteln helt att producera insulin.

Man vet ännu inte vad som orsakar typ 1-diabates. ca 10% av de som insjuknar har någon familjemedlem som har samma sjukdom. Förutom arv så misstänker man också att vissa virustyper utlöser eller påskyndar diabetesdebuten.  Diabetes kan också bryta ut om de insulinproducerande cellerna förstörs pga bukspottskörteliflammation.
De vanligaste symptomen är stora urinmängder, törst, avmagring och trötthet.

Insulin är ett livsviktigt hormon. När den egna insulinutsöndringen har upphört måste insulinet alltid ersättas med insulinbehandling. 
Vid fullständig insulinbrist drabbas kroppen av syraförgiftning, det är ett livsfarligt tillstånd. Om blodsockret ligger klart övder de norala värdena en längre tid kan diabetikern drabbas av organförändringar, t.ex. ögonförändringar, njurpåverkan och nervskador .
Typ 1-diabetes är en kronisk sjukdom.


I vår vardag har diabetes numera en ganska stor plats. Före varje måltid kollar jag Iris blodsocker. Jag putsar ett finger, pickar med en liten penna och suger upp lite blod med blodsockermätaren. 5 sekunder senare visas resultatet i skärmen.

Då hon har ätit räknar jag hur många gram kolhydrater maten innehöll. En smörgås blir 10 gr, en youghurt mellan 10 och 15, 1 dl makaroner 10 osv. Både blodsockervärdet före måltiden och antalet gram kolhydrater måltiden bestod av avgör hur mycket snabbverkande insulin hon ska få. 

Jag väljer antalet enheter insulin jag ska ge och ställer in pennan jag ska picka henne med. Hon sitter i min famn och jag pickar henne i underhudsfettet vid höfterna. Nålen måste hållas in i fettet i 10 sekunder efter själva sticket för att insulinet ska hinna tränga igenom ordentligt.
Förutom det snabbverkande insulinet ger jag henne ett långverkande insulin 1 gång/ dygn, detta ska ske samma tid varje dag. 

Två timmar efteråt ska blodsockret kollas igen. Om jag misstänker att blodsockervärdet sjunkit för lågt testar jag alltid en gång extra för säkerhets skull. Om värdet är för lågt får hon dricka lite saft eller juice för att få upp det igen tills det är dags för mat igen.
Nattetid mäter vi blodsockret 3 gånger.  


Vi har ganska strikta mattider och mellan måltiderna får hon inte äta eller dricka något som innehåller kolhydrater. Om det blir mer än 3 timmar mellan måltiderna så sjunker blodsockret ganska ordentligt. Ska vi bort någonstans så måste vi alltid ha mellanmål, blodsockermätare + tillbehör och insulinpennan. I alla jackfickor, i skötväskan och i fickorna på Iris ytterkläder har vi något sött om Iris skulle bli dålig. Om blodsockret blir så lågt att hon blir medvetslös måste det alltid finnas något sött nära till hand, t.ex. honung eller sirap att smörja på läpparna och in i munnen. Eftersom hon är så liten ska vi alltid tillakalla ambulans även om hon vaknar till snabbt igen.

Nu träffar vi diabetessköterskan och en barnläkare med några veckors mellanrum, sen kommer vi att träffas var tredje månad. Vi betalar en vanlig poliklinikavgift för de besök vi gör. Var femte månad hämtar vi ut nya insulinampuller från apoteket, det kostar oss 6 euro sammalagt. Då stickorna till blodsockermätaren, nålarna och lansetterna tar slut här hemma får vi bara hämta nya från rådgivningen, det kostar oss ingenting. Vi kommer att beviljas ett sk handikappbidrag av fpa, vi som föräldrar har inte samma förutsättningar som föräldrar till ett helt friskt barn har och vård av ett barn med diabetes kräver mycket mer av oss än vad vården av ett helt friskt barn skulle göra. Vi har heller inte samma möjlighet till avlastning eftersom det kräver så mycket ansvar och kunskap av den som ska ta hand om ett så litet barn med diabetes. Då Iris fyller 16 år kommer hon själv att få lyfta bidraget. Tänk vilka otroliga förmåner man har i Finland? Och det känns otroligt skönt att se att de slantar man betalar i skatt bidrar till att vi faktiskt kan ha ett så fantastiskt system.


Som föräldrar accepterade vi diagnosen väldigt snabbt och har hittills inte stött på några större problem. Visst, ibland är jag så totalt urled på allt som har med diabetes att göra och jag önskar inget annat än att Iris skulle få vara frisk. Men nu är det så här och nu får vi göra det bästa av situationen. Jag tycker att vi sköter oss utmärkt och att vi som föräldrar till ett barn med en kronisk sjukdom gör ett bra jobb med allt vad det innebär. En förälder till ett friskt barn kommer aldrig att förstå och det har jag också accepterat, man kan helt enkelt inte ens föreställa sig hur det är och det är OK. Vi har knytit många kontakter med andra diabatesföräldrar och det är skönt att få prata med någon som vet vad i går igenom. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att man inte syltar in sig och ändrar livet och vardagen för mycket, Iris är fortfarande Iris även om hon fått diabetes. Hon är fortafarnde vår spralliga och envis 2-åring, och det ska hon få vara. Vi fortsätter som förr men med en tyngre ryggsäck för oss att bära.

Mor i huset har åkt på ännu en bihåleinflamation. Gah, man blir ju lite galen! Men efter denhär antibiotikakuren blir det ett besök hos öronspecialisten om jag inte blir riktigt frisk , det är inte helt normalt att ligga på i snitt 5 kurer/vinter för att bihålorna krånglar.

Hur som, tjejerna är förkylda de också. Tack och lov så har Iris värden varit bra ändå, hennes kropp är tydligen inte så känslig för vi har inte behövt ändra insulidoseringarna alls. Några rejäla dykningar har hon nu som då men det märker jag bra på henne. Hon blir okoncentrerad då hon leker och tappar lite fokus på det hon gör. Sen blir hon lite gnällig och blek och då brukar jag picka en gång extra för att kolla. Allt som oftast ligger blodsockervärdet då på 2,5-3,5. En trip senare piggnar hon till lite och då jag kollar värdet igen ca 20 minuter efter tripen så har det höjts till 6-7 ungefär. Det lägsta värdet hon haft här hemma är 1,9 och då krävdes det ett rejält mellanmål för att det skulle stiga igen.

V åkte tillbaka till jobbet då jag kom hem från sjukhuset och ungarna bäddades ner för en tupplur strax därefter. Själv dricker jag kaffe och äter en nybakad fastlagsbulle. Ute skiner solen och fåglarna kvittrar, skulle det vara 20 grader varmare där ute skulle man få vårkänslor.

Bra saker idag:

- det fanns massor med grynost till frukostäggen
- jag hittade min favoritullsocka som varit borta halva vintern
- Iris har använt flera (för henne) nya engelska ord  (några för världen helt nya också iofs.)
- jag fick äntligen tummen ur och bokade ett loppisbord samt fyllde det med onödiga grejs
- jag fick träna ett hårt pass efter att barnen somnat
- Iris blodsockervärden har varit utomordentligt fina idag (hurra!)

Resten av dagen behöver vi inte ens tala om. Skrik, gnäll, tandagnisslan, tårar, benhäng, tjat, ofantliga mängder nerspydda bodys och en stirrig morsa. Jag meddelade sambon att idag var en bra dag att sluta kl 16 som vanliga människor och prisade sen gudarna då jag kl 16.17 fick låsa in mig i vessan och stirra ifred där en stund.

Nya tag imorgon! (stirr, stirr, stirr)

Söndagkväll då alltså, ännu en vecka har susat förbi. Hur skönt är det inte att det är ljust ännu kl 17? Snart är våren här. Då asfalten kommer fram ska Iris få en cykel, hon har länge spanat in en i Claes Ohlson-katalogen. En Sundströmsjacka vill hon också ha, lika som moffa. Men de gör nog dem inte i storlek 92 tror jag...

Dagarna flyter på bra här hemma. Clara har fått in fina rutiner och sover som en prinsessa på nätterna. Dagarna är intensivare än förr men jag känner ändå att allt räknande, pickande och mätande inte tar för mycket tid eller plats i vardagen. De timmar egentid jag får är viktigare nu än förr, att få koppla bort allt och lägga över ansvaret på pappa i huset är nog nödvändigt för oss alla.  

Flickorna har somnat och huset är nystädat. Efter en promenad och lite träning här hemma ska det bli så skönt att krypa ner under täcket för att vakna upp till en ny vecka.