Iris & mamma

Det finns ca 30 000 personer med typ 1-diabetes i Finland, drygt 3500 av dem är under 16 år. I relation till folkmängden är barndiabetes vanligare i Finland än i något annat land.

Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppen förstör sina egna celler. Hos diabetiker så förstörs de insulinproducerande öcellerna i bukspottskörteln. Diabetessymtomen uppträder då ca 10-20 % av de insulinproducerandecelelrna finns kvar men så småningom slutar bukspottskörteln helt att producera insulin.

Man vet ännu inte vad som orsakar typ 1-diabates. ca 10% av de som insjuknar har någon familjemedlem som har samma sjukdom. Förutom arv så misstänker man också att vissa virustyper utlöser eller påskyndar diabetesdebuten.  Diabetes kan också bryta ut om de insulinproducerande cellerna förstörs pga bukspottskörteliflammation.
De vanligaste symptomen är stora urinmängder, törst, avmagring och trötthet.

Insulin är ett livsviktigt hormon. När den egna insulinutsöndringen har upphört måste insulinet alltid ersättas med insulinbehandling. 
Vid fullständig insulinbrist drabbas kroppen av syraförgiftning, det är ett livsfarligt tillstånd. Om blodsockret ligger klart övder de norala värdena en längre tid kan diabetikern drabbas av organförändringar, t.ex. ögonförändringar, njurpåverkan och nervskador .
Typ 1-diabetes är en kronisk sjukdom.


I vår vardag har diabetes numera en ganska stor plats. Före varje måltid kollar jag Iris blodsocker. Jag putsar ett finger, pickar med en liten penna och suger upp lite blod med blodsockermätaren. 5 sekunder senare visas resultatet i skärmen.

Då hon har ätit räknar jag hur många gram kolhydrater maten innehöll. En smörgås blir 10 gr, en youghurt mellan 10 och 15, 1 dl makaroner 10 osv. Både blodsockervärdet före måltiden och antalet gram kolhydrater måltiden bestod av avgör hur mycket snabbverkande insulin hon ska få. 

Jag väljer antalet enheter insulin jag ska ge och ställer in pennan jag ska picka henne med. Hon sitter i min famn och jag pickar henne i underhudsfettet vid höfterna. Nålen måste hållas in i fettet i 10 sekunder efter själva sticket för att insulinet ska hinna tränga igenom ordentligt.
Förutom det snabbverkande insulinet ger jag henne ett långverkande insulin 1 gång/ dygn, detta ska ske samma tid varje dag. 

Två timmar efteråt ska blodsockret kollas igen. Om jag misstänker att blodsockervärdet sjunkit för lågt testar jag alltid en gång extra för säkerhets skull. Om värdet är för lågt får hon dricka lite saft eller juice för att få upp det igen tills det är dags för mat igen.
Nattetid mäter vi blodsockret 3 gånger.  


Vi har ganska strikta mattider och mellan måltiderna får hon inte äta eller dricka något som innehåller kolhydrater. Om det blir mer än 3 timmar mellan måltiderna så sjunker blodsockret ganska ordentligt. Ska vi bort någonstans så måste vi alltid ha mellanmål, blodsockermätare + tillbehör och insulinpennan. I alla jackfickor, i skötväskan och i fickorna på Iris ytterkläder har vi något sött om Iris skulle bli dålig. Om blodsockret blir så lågt att hon blir medvetslös måste det alltid finnas något sött nära till hand, t.ex. honung eller sirap att smörja på läpparna och in i munnen. Eftersom hon är så liten ska vi alltid tillakalla ambulans även om hon vaknar till snabbt igen.

Nu träffar vi diabetessköterskan och en barnläkare med några veckors mellanrum, sen kommer vi att träffas var tredje månad. Vi betalar en vanlig poliklinikavgift för de besök vi gör. Var femte månad hämtar vi ut nya insulinampuller från apoteket, det kostar oss 6 euro sammalagt. Då stickorna till blodsockermätaren, nålarna och lansetterna tar slut här hemma får vi bara hämta nya från rådgivningen, det kostar oss ingenting. Vi kommer att beviljas ett sk handikappbidrag av fpa, vi som föräldrar har inte samma förutsättningar som föräldrar till ett helt friskt barn har och vård av ett barn med diabetes kräver mycket mer av oss än vad vården av ett helt friskt barn skulle göra. Vi har heller inte samma möjlighet till avlastning eftersom det kräver så mycket ansvar och kunskap av den som ska ta hand om ett så litet barn med diabetes. Då Iris fyller 16 år kommer hon själv att få lyfta bidraget. Tänk vilka otroliga förmåner man har i Finland? Och det känns otroligt skönt att se att de slantar man betalar i skatt bidrar till att vi faktiskt kan ha ett så fantastiskt system.


Som föräldrar accepterade vi diagnosen väldigt snabbt och har hittills inte stött på några större problem. Visst, ibland är jag så totalt urled på allt som har med diabetes att göra och jag önskar inget annat än att Iris skulle få vara frisk. Men nu är det så här och nu får vi göra det bästa av situationen. Jag tycker att vi sköter oss utmärkt och att vi som föräldrar till ett barn med en kronisk sjukdom gör ett bra jobb med allt vad det innebär. En förälder till ett friskt barn kommer aldrig att förstå och det har jag också accepterat, man kan helt enkelt inte ens föreställa sig hur det är och det är OK. Vi har knytit många kontakter med andra diabatesföräldrar och det är skönt att få prata med någon som vet vad i går igenom. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att man inte syltar in sig och ändrar livet och vardagen för mycket, Iris är fortfarande Iris även om hon fått diabetes. Hon är fortafarnde vår spralliga och envis 2-åring, och det ska hon få vara. Vi fortsätter som förr men med en tyngre ryggsäck för oss att bära.