Hemma
Vi har kommit igång bra och Iris är sig själv igen. Hon leker, busar och äter som en vanlig 2-åring. Jag är så glad att ha henne tillbaka, älskade unge.
V är sjukskriven ännu denhär veckan för att vi ska få in våra nya rutiner ordentligt. Jag är väldigt tacksam för det, jag höll nästan på att bli alldeles för trött. Nu har jag fått sova ut på morgonen två dagar i rad och känner hur orken återvänder.
Kvällen spenderade vi hos mommo och moffa och Iris babblade på vägen hem om hur roligt det hade varit. Vi ska nog bada bastu där snart igen kom hon fram till. Nu sover flickorna och jag ska krypa er under täcket och hoppas att värken från bihålorna har försvunnit imogon. Jag skulle inte riktigt ha lust med flera läkarbesök och recept just nu.
Svar
Postat av: Johanna- Emilias mamma
Som nybliven läsare har jag några frågor! :)
Är Clara (vilken fint namn förresten) född för tidigt? Hon var ju rätt så liten om jag minns rätt.
Är din sambo/man från Irland? Pratar han engelska med barnen då eller?
Clara är född i vecka 38, och då räknas ju graviditeten som fullgången. Jag blev igångsatt och hon var ganska liten, 2630 gram och 47 cm.
V är född på Irland men har bott i många länder sen dess. Han pratar oftast engelska med flickorna ja, även om han fuskar lite ibland och pratar svenska med Iris.
Postat av:
Det har varit ganska mycket "byggtankar" i unga mammors bloggar den senaste tiden. Har ni byggt hus eller hur bor ni? Om ni har byggt hus så hur klarar ni av det rent ekonomiskt?
Vi hade tänkt bygga hus i min hemby men ändrade oss i ett ganska tidigt skede av planeringen. Vi var inte helt 100% säkra på hur vi ville ha det och framförallt var vi ville bo. V hade tidigare samma år köpt ett gammalt hus som han renoverade vid sidan av annat jobb så vi bestämde oss för att flytta in i det huset istället. Det var nog ett av de bästa beslut vi någonsin tagit, jag är så innerligt glad att vi inte påbörjade ett husbygge. Nu fårvi bo i ett fintoch fräsht hus till en mindre månadskostnad än en hyreslägenhet. Sen då vi bott här i två år får vi sälja huset och tjäna en vacker slant på köpet. Jag ser fram emot att bygga hus, då vi har möjlighet att bygga vårt absoluta drömhus. Men jag känner absolut ingen stress att börja ännu.
Postat av:
Eva hade skrivit om den jämställda mannen och hur det inte alltid fungerar så i praktiken även om det är en fin tanke. Vad tycker du? Hade du önskat att ni hade delat upp föräldraledigheten lika? Och hur delar ni upp allt annat...?
Vi har inte delat upp föräldraledigheten lika. Mest av den orsaken att om jag började jobba skulle jag tjäna fyra gånger mindre än vad V gör nu så det skulle ju inte fungera. Sen stortrivs jag som hemmamamma och känner absolut inte att varken arbetslivet eller studier lockar just nu. V är en otroligt bra pappa men som person tror jag inte att han skulle klara av att vara hemma hela tiden, han behöver nya projekt och nya utmaningar . Så även om det inte hade påverkat oss rent ekonomiskt hade vi nog ändå inte delat föräldraledigheten lika.
"Allt annat" delar vi upp på ett sätt som funkar bra för oss. Jag sköter så gott som allt här hemma när det gäller mat, tvätt och städning. Jag går ju ändå hemma på dagarna så det faller ju ganska naturligt på mig. V jobbar ofta långa dagar och har även mycket papperjobb på kvällarna så de timmar han är ledig spenderar han helthjärtat med flickorna. Då brukar jag åka bort en stund och träna eller hitta på något för mig själv. Det fungerar väldigt bra och viär nöjda allihopa.
Postat av:
Har du funderat på vad du vill studera sen när flickorna är lite äldre?
Jag har absolut ingen aning.
Postat av: Malin
jag är konfunderad på boendet i Larsmo. Det enda jag har om larsmo är fördomar. Så hur är det att bo dit? stämmer några fördomar?
Vi hade nog också en del fördomar om Larsmo men hittills är vi verkligen positivs överaskade. Kommunen har mycket att erbjuda åt småbarnsfamiljer och vi har så mycket så nära. Nu bor vi ju riktigt i utkanten av Larsmo så jag kan väl inte riktigt uttala mig om hur andra upplever det. Närheten till havet har också sin charm och människorna är glada och trevliga. Vi trivs väldigt bra!Postat av:
Jag minns inte att jag har läst om att Iris träffar sina farföräldrar. Bor de inte här i närheten då?
Då jag och V blev tillsammans bodde de utomlands men nu bor de ca 40 km härifrån. Iris träffar nog sin fammo ganska oftaoch hennes faster som är 11 år är en stor favorit.Postat av: Eva
Hur presenterar sig Alexandra?
Jag skulle nog presentera mig som en 21-årig tvåbarnsmamma, glad och nöjd för det mesta. Kort och gott.
Vad gör du om tio år?
Om tio år har vi nog några småttingar till, vi har bor i ett större hus och reser mycket. Jag studerar kanske ännu eller så bor vi utomlands. Jag är verkligen öppen för det mesta. Det ska bli spännande att se vad vi hittar på!
Vad har du för mål i livet?
Jag vill se mina barn växa upp till vettiga och vänliga människor. Sen ska jag hitta något jag vill göra sen då barnen är stora. Springa maraton ska jag också göra.
Vad är din bästa egenskap som mamma?
Min bästa egenskap , enligt mig själv iallafall, är nog faktiskt mitt tålamod. Jag stressar inte upp mig i onödan och försöker se till att flickorna känner att jag alltid finns till för dem som en trygg och varm mamma.
Vad är din sämsta egenskap som mamma?
Ibland tänjer jag lite väl på gränserna för att inte behöva gräla så mcyket. Jag vet nog inenrst inne att det vore bäst att alltid hålla samma linje men jag ger nog efter lite väl lätt ibland.
Postat av:
Jag är en ny läsare så jag har några frågor :) Jobbar eller studerar du när du inte är mammaledig? Isf vad? Var bägge barnen planerade? Hur är din relation till din pojkväns föräldrar? Har du syskon?
Jag tog studenten samma år som Iris föddes och sen jobbade jag lite på ett grupphem då Iris var lite mindre, då jag blev gravid igen slutade jag jobba.
Det är väl ganska ovanligt att man planerar att bli gravid som nybliven 18-åring så Iris var inte planerad nej. Tänk vilken tur att det blev så ändå! En novemberbebis hade vi inte heller riktigt planerat men Clara var även hon väldigt välkommen.
Jag träffar mina svärföräldrar nu som då så vi har väl en ganska vanlig relation.
Jag har fyra syskon. Tre äldre systrar, Maria, Malena och Madeleine och så lillebror Robin. Jag är tacksam över att ha många syskon och vi har mycket kontakt och träffas ofta. Dessutom har jag fyra syskonbarn också, Hugo, Elis, Madicken och Melker. Det är härligt med en stor familj!
En liten uppdatering
Nu har jag lite tid över för att sätta mig ner och skriva lite. Iris mår redan mycket bättre, hon ser piggare ut och är gladare och nöjdare på alla sätt och vis. Blodsockervärdena är fortfarande för höga och hoppar upp och ner ganska okontrollerat ännu. Det är helt normalt och det kommer att ta flera dagar ännu förrän vi jobbat oss fram till något som håller värdena så jämna som möjligt.
Det blir många stick varje dag och Iris kämpar på. Blodsockret kollas varje natt med 2-3 timmars mellanrum, efter varje måltid får hon snabbverkande insulin och sen ska blodsockret testas igen 2 timmar efter måltiden. En gång per dygn får hon ett långverkande insulin som ska hålla grundnivån ett dygn framåt. Efter varje måltid ska vi räkna kolhydraterna i allt det hon ätit. Vi har ett häfte där så gott som alla livsmedel finns uppräknade så det är ganska enkelt att räkna kolhydratmängden utgående från det. Det snabbverkande insulinet doseras sen enligt kolhydratmängden direkt efter måltiden för att inte blodsockervärdet ska stiga för mycket.
Numera pickar vi allting själva, V och jag, och det känns bra. Iris är också lugnare och tryggare då det är vi som sköter allt kring både insulinet och blodsockermätningarna. Idag har vi ockå fått träffa diabetessköterskan som vi kommer att ha mycket kontakt med framöver. Hon är en varm och vänlig människa och det kändes bra att inleda vårt samarbete med henne. Det blir mycket ny information nu på kort tid och ibland känner jag mig så otroligt korkad då jag inte förstår allting direkt. Men vi frågar och frågar och med tiden klarnar nog allt.
Som mamma vill jag finnas där till 100% för Iris , jag vill förstå henne och finnas till för henne och samtidigt förklara och trösta. Jag gör mitt bästa hela tiden med Iris, allt nytt vi ska lära oss, Clara som ska ha omsorg dygnet runt, alla som vill veta hur det går och de tankar som automatsikt kommer om hur framtiden ska se ut och fungera. Ibland måste jag bara gå bort, gå in på WC:n en stund och bara andas. Jag är inte ledsen eller arg och jag känner heller inge stor oro för det som komma skall men det blir bara så mycket för ett enda huvud att hålla reda på.
Iris har sällskap av moster Madde på sjukhuset inatt, jag är så innerligt glad och tacksam för att hon har så många vuxna i sitt liv som hon känner sig trygg med. Framförallt vuxna som känner Iris väldigt bra och som vi litar på till 100 %. Jag och V har inte varit tillsammans ensamma de senate dagarna så om vår lilla skrikbebis här hemma lugnar ner sig snart ska det bli skönt att få prata i lugn och ro. Sömnkontot ligger kraftigt på minus så jag är tacksam över att ha V med mig inatt om Clara sover dåligt.
Det var en liten uppdatering om hur vi har det, nya tag imorgon igen.
Dagen efter
Natten på sjukhuset hade gått riktigt bra. Iris fick somna med pappa i stora sängen och sov sen resten av natten i egen säng. Lite ledsen hade hon varit de första gångerna blodsockret skulle mätas men sen hade hon knappt vaknat heller. Kl 7 togs sockerdroppet bort för att de skulle ta ett blodprov i armen, värdet var då nere på 11 (jämfört med 42 som det var igår). Två timmar senare hade det sjunkit till 3,8, vilket är lite för lågt, så då fick hon tillbaka sockerdroppet och insulinen sänktes. Nu ska de vänta en timme, ta ett nytt blodsockervärde och sen ska Iris äntligen få äta frukost. Pappa sa att hon redan idag var så mycket piggare och hade det första hon hade sagt imorse var att hon ville till lekrummet och leka. Och oj vad vi ska leka sen då hon slipper kanylerna och droppställningarna.
Här hemma gick natten inte lika bra. Clara drog sitt livs andra riktiga skriknatt. I 3,5 h skrek hon som besatt och absolut ingenting jag gjorde hjälpte. Det kändes som om precis allt bara rann ur mig, jag hade ingen ork kvar i kroppen. Jag ringde mamma och pratade en stund och då kändes allt lättare, jag var ju inte ensam i hela världen. Clara somnade till slut men sov dåligt resten av natten. Själv låg jag och funderade på vad jag kunde ha gjort annorlunda, jag kunde ha begärt ett blodsockerprov för flera dagar sen då oron gnagde där i bakhuvudet. Jag kom ändå fram till att jag är bara en människa även om jag är mamma, jag har gjort mitt bästa och även om vi hade upptäckt Iris diabetes för en vecka sedan hade det inte förändrat situationen alls. Det hade varit samma sak ändå.
Efter att ha hållit humöret hela dagen igår för Iris skull så hann alla tankar och känslor verkligen ikapp sen på natten då jag var ensam. Min syster sa att man får bryta ihop och komma tillbakas igen, så många gånger det krävs. Diabetes är en kronisk sjukdom och den kommer att finnas i våra liv för alltid, med allt vad den innebär. Nu får vi som sagt jobba vidare härifrån och första etappen blir att få ihop en vardag på sjukhuset med Iris, personalen på barnavdelningen och lillasyster Clara.
Nu ska jag väcka Clara och sen åker vi till sjukhuset. Skriver igen ikväll!
Om hur hela livet plötsligt skakas om
Pappa sover på sjukhuset med Iris och jag och Clara ska försöka få till en natt här hemma också. Skruttan får både vätske- och insulindropp och blodsockret som ska kollas med ett litet pick varannan timme.
Som förälder rasar hela ens värld då man inser att det är något helt på tok med ens eget lilla oskyldiga barn. Man skulle helst av allt sätta sig i ett hörn och gråta och skrika men på något sätt orkar man ändå. Jag är så innerligt glad att det inte var något värre och jag får rysningar då jag tänker på alla de föräldrar som faktiskt får så mycket sämre besked om deras barns hälsa.
Nu får vi ta en dag i taget och jobba härifrån , allt går och jag är helt säker på att vi kommer att klara det bra.
Om någon av er läsare har erfarenhet av barndiabetes så får ni väldigt gärna maila mig på [email protected] med tankar, tips eller ideér.
Frågestund
Inspirationen lyser med sin frånvaro så vi kör en frågestund istället. Ask away!
Dopdag
13.1 döptes minstingen i familjen. Clara Ingrid Isabella Kongari. Vi visste genast då vi fick veta att det var en till flicka i magen att det skulle bli en Clara. Ingrid heter min moster och Isabella är lite av ett släktnamn borta på Irland. Det var et fint dop på alla sätt och det viktigaste var att alla kom för att välkomna Clara till vår grupp, här hör hon hemma.
Dopklänningen har flera generationer blivit döptai och rosetten har jag själv haft. Förutom att dopbarnet var världens sötaste uppförde hon sig också exemplariskt. På bästa sätt alltså.
En kväll på stan
Livstecken
Nu är vi så gott som friska hela bunten, halleluja! Iris ork tar slut till eftermiddagrna ännu så det blir hemskt mycket gnäll och gråt före det blir läggdags, jag håller tummarna för att det är övergående. Claras mage har varit lite bättre nu då den eviga penicilinkuren äntligen tog slut så öronen har fått vila lite. På bästa sätt alltså.
Jag fick en fin sovmorgon imorse och vaknade lagom till lunchen, det var inte igår det hände senast direkt. Sen har vi hunnit med utelek i plusgrader (!), storstädning av vinden, mera utelek och sysselsättning av gnälligt barn. Vi tog oss en funderare över Claras sena kvällsvanor och prövade en ny taktik ikväll.
Direkt efter kvällsbadet gick jag upp med henne i sovrummet, dämpade belysningen och gav henne flaska. Vi fick testa att ge ersättning då mjölken helt sinade vissa dagar då jag var sjuk och den mjölfria ersättningen verkar fungera bra för henne. Nu har mjölken runnit till igen så nu fungerar amningen utmärkt men kvällsmatningarna har varit ett problem de senaste kvällarna. Det känns skönt att hon kan äta sig mätt snabbt för att sen somna genast. Vi slipper det eviga bärandet och tröstandet och jag behöver inte kämpa med att få henne att ha tålamod vid bröstet då hon är alldeles för trött för att orka koncentrera sig.
Klockan 19.20 sov alltså båda flickorna. Märklig känsla, en hel kväll utan barn i famnen. Vad ska man göra? Hur funkar det riktigt? Vi får se hur det utvecklar sig helt enkelt.
Gör det själv
I vår familj är det jag som kockar till 99% , V är fin på många sätt men i köket duger han bäst till att plocka ur diskmaskinen. Eftersom jag ansvarar för maten gör jag mitt bästa för att det min familj äter ska vara så bra för oss alla som möjligt.
Vi äter mycket soppa, åtminståne 2 gånger i veckan. Dels för att Iris verkligen älskar det och dels för att det är så enkelt att göra och dessutom räcker länge. Helt mjölkfritt är det ju också, ett måste numera. Jag har petat bort många papper från många buljongtärningar och tänkt samma sak varje gång, hur mycket skit måste det inte finnas i tärningarna? Så jag gjorde en egen buljong, det var enkelt och inte alls mycket jobb.
4 potatisar
4 morötter
kålrot
1 purjolök
2 lökar
3 vitlöksklyftor
7 lagerblad
20 svartpepparkorn
10 kryddpepparkorn
salt
Finhacka grönsakerna(eller rotfrukterna och löken.Äh,ni fattar) och lägg det i en kastrull med kryddorna, vattnet ska nätt och jämt täcka allt. Koka någon timme på svag värme och med lock. Mosa allting i kastrullen, sila och behåll spadet. Koka spadet utan lock en stund till.
Jag frös ner spadet i isbitspåsar så nu är det enkelt att bara ploppa ut en bit eller två direkt i soppan. Jag kunde ha fotat resultatet men ärligt talat ser det bara ut som piss i påsar så jag lät bli. Smaken är det absolut inget fel på och buljongtärningarna vi hade i skåpet åkte i roskisen, där de hör hemma.
...
Fullt ös medvetslös. Om sjuka barn och deras mammor.
Clara är även hon snuvig och täppt i näsan. Dessutom reagerar hon på antibiotikan och gråter mycket pga magen. Som pricken över det berömda i:et så har jag ingen mjölk att ge åt mitt hungriga barn , dels pga sjukdom och dels för att jag är igång precis hela dygnet. Vanlig ersättning kan jag ju glömma eftersom hon reagerar om jag ätit mat som innehåller mjölk. Ännu mera skrik och gråt för henne då alltså. Halleluja, kul på jul och blommor åt folket.
Inte är det så illa ändå, man får lägga i en till växel bara. Lillemor (http://lillemorsan.peppar.fi/blog/) skrev en gång att man helt enkelt måste acceptera att barn blir sjuka. Sen blir de friska igen. Det tänkte jag på inatt då jag satt med en unge kämpandes vid bröstet och en annan gråtandes i knät. Sen kan man ge sig sjäv lite mammapoäng och tycka att man är en riktig fighter, då brukar det kännas bättre. Det skadar inte heller att ge pikar åt barnens far så att han fattar att säga det också. Det värmer så fint.
I vanliga fall brukar det kännas fint att träna bort den frustration och milda utbrändheten som hör modersskapet till. Är man sjuk kan man baka bullar. Jag bakade för brinnkära livet idag och ungarna var nöjda, en i Manducan och den andra mitt i smeten. Man får gilla läget bara.
Ännu om Manducan, jag delar härefter in småbarnslivet i två delar; före och efter Manducan. Hjälp ändå vilken uppfinning, jag glömde genast att det ens finns något som heter Babybjörn bärsele (eller bärsjal för den delen). Jag är hänförd, chockad och framför allt djupt tacksam. Amen!
