Dagen efter
Natten på sjukhuset hade gått riktigt bra. Iris fick somna med pappa i stora sängen och sov sen resten av natten i egen säng. Lite ledsen hade hon varit de första gångerna blodsockret skulle mätas men sen hade hon knappt vaknat heller. Kl 7 togs sockerdroppet bort för att de skulle ta ett blodprov i armen, värdet var då nere på 11 (jämfört med 42 som det var igår). Två timmar senare hade det sjunkit till 3,8, vilket är lite för lågt, så då fick hon tillbaka sockerdroppet och insulinen sänktes. Nu ska de vänta en timme, ta ett nytt blodsockervärde och sen ska Iris äntligen få äta frukost. Pappa sa att hon redan idag var så mycket piggare och hade det första hon hade sagt imorse var att hon ville till lekrummet och leka. Och oj vad vi ska leka sen då hon slipper kanylerna och droppställningarna.
Här hemma gick natten inte lika bra. Clara drog sitt livs andra riktiga skriknatt. I 3,5 h skrek hon som besatt och absolut ingenting jag gjorde hjälpte. Det kändes som om precis allt bara rann ur mig, jag hade ingen ork kvar i kroppen. Jag ringde mamma och pratade en stund och då kändes allt lättare, jag var ju inte ensam i hela världen. Clara somnade till slut men sov dåligt resten av natten. Själv låg jag och funderade på vad jag kunde ha gjort annorlunda, jag kunde ha begärt ett blodsockerprov för flera dagar sen då oron gnagde där i bakhuvudet. Jag kom ändå fram till att jag är bara en människa även om jag är mamma, jag har gjort mitt bästa och även om vi hade upptäckt Iris diabetes för en vecka sedan hade det inte förändrat situationen alls. Det hade varit samma sak ändå.
Efter att ha hållit humöret hela dagen igår för Iris skull så hann alla tankar och känslor verkligen ikapp sen på natten då jag var ensam. Min syster sa att man får bryta ihop och komma tillbakas igen, så många gånger det krävs. Diabetes är en kronisk sjukdom och den kommer att finnas i våra liv för alltid, med allt vad den innebär. Nu får vi som sagt jobba vidare härifrån och första etappen blir att få ihop en vardag på sjukhuset med Iris, personalen på barnavdelningen och lillasyster Clara.
Nu ska jag väcka Clara och sen åker vi till sjukhuset. Skriver igen ikväll!
Hejsan,
Jag beklagara att Iris fått diabetes, jag vet hur det är... Jag fick diabetes som 4-åring och det va nog ingen lätt sak. Är nu 30 år, så man överlever nog :-) Dock vill jag bara påpeka (utan att skrämma upp er) att folk som menar att diabetes är "en dans på rosor" och det är "bara" att ta sitt insulin osv. kan nog tänka om. Varje dag är en kamp å man får ju lixom ingen semester från det. Ibland sku man bara vilja ta en paus å va som "alla andra", men det går ju inte. Därför blir åtminstone jag så irriterad på folk som tror det inte är nåt "speciellt" att ha diabetes. Man blir ju lite nojig oxå med alla dessa följdsjukdomar och dyl, men det är att ta en dag i taget. Tids nog ser man ju hur det blir, fast den ena dagen inte är den andra lik. Som sagt, detta va absolut inte för att skrämma upp er, absolut inte, utan bara sanningen.
Som "tips" vill jag säga, om jag hade barn å de sku få diabetes, sku jag definitivt ha dem att använda pump. Nu använder jag själv insulin-pennor och har lärt mig att leva med dem. Men om man hade vant sig från början hade det nog varit enklare med pump. Om man tex äter nåt smått, tex 1 äpple, är det ju betydligt enklare med ett kanpp-tryck på pumpen än att sticka sig enkom bara för det. Men alla gör som det passar dem bäst, men jag hade valt pumpen till mina barn.
Jag hoppas ni kommer in i vardags-lunken - en dag i taget!
Är ny här. Undrar bara vilka symptom er tjej fick, har ni märkt nåt tidgare som indikerat på edtta?
Maria: Jag förstår att diabetes verkligen inte är en dans på rosor. Jag ser på det så här: nu har vårt barn insjuknat i diabetes, vi kan inte ändra på det på något sätt. Antingen kan vi gräva ner oss i det här, vi kan älta och vi kan tycka synd om oss själva och framförallt vårt barn. Vi kan också acceptera diagnosen, gråta en skvätt och sen göra det bästa av situationen. Det kommer att vara jobbigt många gånger men för att Iris ska må bra och för att vi alla ska orka så har vi valt att vara positiva och helt enkelt inte jämföra vår familj med en helt normal familj. Vi har andra förutsättningar och så är det bara.
Angående insulinpumpen så är dte inte aktuellt ännu på något år men sen är det absolut något vi ska få veta mer om.
Johanna: Jag kan skriva lite utförligare sen om vad som händer med ett barn som insjuknar i diabetes och hur man upptäcker det.
har hört om er lilla Iris genom min syster. jag kan förstå att saker och ting kan kännas tunga nu, men jag vet att också ni klarar det galant. kom ihåg också att ni föräldrar är superba och gör ert bästa och att ni inte kan göra mer än ert bästa. och att man ibland också måste lite få släppa de hårda tyglarna. ni är inte mer än människor. Iris värden kan inte alltid vara bra och felet behöver inte ligga hos varken henne eller er.
hoppas ni snabbt kommer igång ordentligt med en vardag som inehåller diabetes som en del. och kom ihåg att det är ni och även Iris som bäst känner henne och hennes mående.
Häftig blogg! Hur ofta brukar du uppdatera den?
