Iris & mamma

Hittills har året inte varit riktigt toppen. Efter halva penicilinkuren är jag ännu långt ifrån frisk, vänder jag huvudet för snabbt ilar det till helt fruktansvärt i hela skallen. Jag kan inte böja mej ner utan expolosionsvarning och snoret tar aldrig slut. Huvudvärken är inne på åttonde dagen idag. Iris har också blivit sjuk, hon snörvlar och snorar och gnäller. Hon har suttit fast i mig som en igel idag och jag har tagit till alla slickepinnar och förbjudna saker vi har för att få allt att gå runt.
Clara är även hon snuvig och täppt i näsan. Dessutom reagerar hon på antibiotikan och gråter mycket pga magen. Som pricken över det berömda i:et så har jag ingen mjölk att ge åt mitt hungriga barn , dels pga sjukdom och dels för att jag är igång precis hela dygnet. Vanlig ersättning kan jag ju glömma eftersom hon reagerar om jag ätit mat som innehåller mjölk. Ännu mera skrik och gråt för henne då alltså. Halleluja, kul på jul och blommor åt folket.

Inte är det så illa ändå, man får lägga i en till växel bara. Lillemor (http://lillemorsan.peppar.fi/blog/) skrev en gång att man helt enkelt måste acceptera att barn blir sjuka. Sen blir de friska igen. Det tänkte jag på inatt då jag satt med en unge kämpandes vid bröstet och en annan gråtandes i knät. Sen kan man ge sig sjäv lite mammapoäng och tycka att man är en riktig fighter, då brukar det kännas bättre. Det skadar inte heller att ge pikar åt barnens far så att han fattar att säga det också. Det värmer så fint.

I vanliga fall brukar det kännas fint att träna bort den frustration och milda utbrändheten som hör modersskapet till. Är man sjuk kan man baka bullar. Jag bakade för brinnkära livet idag och ungarna var nöjda, en i Manducan och den andra mitt i smeten. Man får gilla läget bara.

Ännu om Manducan, jag delar härefter in småbarnslivet i två delar; före och efter Manducan. Hjälp ändå vilken uppfinning, jag glömde genast att det ens finns något som heter Babybjörn bärsele (eller bärsjal för den delen). Jag är hänförd, chockad och framför allt djupt tacksam. Amen!