Om hur hela livet plötsligt skakas om
Pappa sover på sjukhuset med Iris och jag och Clara ska försöka få till en natt här hemma också. Skruttan får både vätske- och insulindropp och blodsockret som ska kollas med ett litet pick varannan timme.
Som förälder rasar hela ens värld då man inser att det är något helt på tok med ens eget lilla oskyldiga barn. Man skulle helst av allt sätta sig i ett hörn och gråta och skrika men på något sätt orkar man ändå. Jag är så innerligt glad att det inte var något värre och jag får rysningar då jag tänker på alla de föräldrar som faktiskt får så mycket sämre besked om deras barns hälsa.
Nu får vi ta en dag i taget och jobba härifrån , allt går och jag är helt säker på att vi kommer att klara det bra.
Om någon av er läsare har erfarenhet av barndiabetes så får ni väldigt gärna maila mig på [email protected] med tankar, tips eller ideér.
Oj?! Nej! Hur? Varför? Sådär bara? Hur yttrade det sig? Tänk så obehagliga överraskningar livet plötsligt kan bjuda på! Vilken omställning. Jag vet absolut ingenting om diabetes, men skickar styrkekramar ditåt!
Jag vet ganska mycket om barndiabetes efter att ha haft sjukdomen sedan jag var 7 år (16 år)... Jag ska försöka skriva ett mail, om vad jag kommer ihåg att jag själv tänkte då.
Och som slutfras vill jag bara ge er lite positiva tankar om att diabetes är väldigt lätt att leva med om man vet hur man sköter det. Jag har haft ganska svårt att hålla blodsockerbalansen, men jag lever fortfarande :)
Ha det bra på barnavdelningen!
Kram från Sandra
Eva: Barnen farfar har haft typ 1 diabetes i säkert 20 år så det fanns nog i generna. Hon har druckit massor den senaste tiden och varit hängig och haft ganska häftiga humörsvängningar. Hon har ju haft feber och varit snuvig från och till i flera veckor så jag trodde att humöret och hängigheten berodde på det. Imorse kändes det dock som om något var tokigt och jag fick en tid för att kolla infektionsvärdet och ta en tittpå öronen, samtidigt bad jag sköterskan ta ett blodsockervärde och det låg då på 42, jämfört med det normala som 4-7. Helt hux flux blev vi skickade till akuten och därifrån snabbt vidare till barnavdelningen. Jag var ensam med ungarna och hade knappt packat med en blöja ens eftersom vi bara snabbt skulle in för att litet prov. Men redan nu börjar den vanliga Iris synnas igen så då känns allt mycket enklare.
Sandra: Det vore roligt att läsa om hur du levt med din diabetes, skriv gärna!
Tänker på er och Iris, stor omställning men jag är säker på att allt går bra!
Hej.. Jag vet inte riktigt själv vad annat det finns att säga än att jag är så glad att er dotter inte hade "något värre". (Och nu menar jag inte att diabetes är något enkelt heller, eftersom jag har själv varit diabetiker sedan 9 års ålder). Jag blev jätte chockad när du sa att Iris hade blodsockernivån på 42.. Hade hon ketoner i sitt blod då? :/ Jag funderar sedan, har ni valt att använda insulinpump eller injektionspenna? Om du vill och känner för att fråga något, så går det jättebra, jag svarar gärna också på frågor angående diabetes. Ta hand om er, och jag hoppas eran liv "normaliseras" snart :) mvh. Sofie
