Iris & mamma

Nu har jag lite tid över för att sätta mig ner och skriva lite.  Iris mår redan mycket bättre, hon ser piggare ut och är gladare och nöjdare på alla sätt och vis. Blodsockervärdena är fortfarande för höga och hoppar upp och ner ganska okontrollerat ännu. Det är helt normalt och det kommer att ta flera dagar ännu förrän vi jobbat oss fram till något som håller värdena så jämna som möjligt.

Det blir många stick varje dag och Iris kämpar på. Blodsockret kollas varje natt med 2-3 timmars mellanrum, efter varje måltid får hon snabbverkande insulin och sen ska blodsockret testas igen 2 timmar efter måltiden. En gång per dygn får hon ett långverkande insulin som ska hålla grundnivån ett dygn framåt. Efter varje måltid ska vi räkna kolhydraterna i allt det hon ätit. Vi har ett häfte där så gott som alla livsmedel finns uppräknade så det är ganska enkelt att räkna kolhydratmängden utgående från det. Det snabbverkande insulinet doseras sen enligt kolhydratmängden direkt efter måltiden för att inte blodsockervärdet ska stiga för mycket.

Numera pickar vi allting själva, V och jag, och det känns bra. Iris är också lugnare och tryggare då det är vi som sköter allt kring både insulinet och blodsockermätningarna. Idag har vi ockå fått träffa diabetessköterskan som vi kommer att ha mycket kontakt med framöver. Hon är en varm och vänlig människa och det kändes bra att inleda vårt samarbete med henne. Det blir mycket ny information nu på kort tid och ibland känner jag mig så otroligt korkad då jag inte förstår allting direkt. Men vi frågar och frågar och med tiden klarnar nog allt.

Som mamma vill jag finnas där till 100% för Iris , jag vill förstå henne och finnas till för henne och samtidigt förklara och trösta. Jag gör mitt bästa hela tiden med Iris, allt nytt vi ska lära oss, Clara som ska ha omsorg dygnet runt, alla som vill veta hur det går och de tankar som automatsikt kommer om hur framtiden ska se ut och fungera. Ibland måste jag bara gå bort, gå in på WC:n en stund och bara andas. Jag är inte ledsen eller arg och jag känner heller inge stor oro för det som komma skall men det blir bara så mycket för ett enda huvud att hålla reda på.

Iris har sällskap av moster Madde på sjukhuset inatt, jag är så innerligt glad och tacksam för att hon har så många vuxna i sitt liv som hon känner sig trygg med. Framförallt vuxna som känner Iris väldigt bra och som vi litar på till 100 %. Jag och V har inte varit tillsammans ensamma de senate dagarna så om vår lilla skrikbebis här hemma lugnar ner sig snart ska det bli skönt att få prata i lugn och ro. Sömnkontot ligger kraftigt på minus så jag är tacksam över att ha V med mig inatt om Clara sover dåligt.

Det var en liten uppdatering om hur vi har det, nya tag imorgon igen.