Skärpning
Iris mår så jätte bra nu, hon är verkligen tillbaka som den spralliga och envisa fröken vi saknat. Det är full fart hela dagarna igen och hon babblar oavbrutet. Det märks att konditionen förbättras också, hon orkar leka längre stunder där ute och blir inte allt för trött till kvällarna heller.
Vilken skillnad det är nu jämfört med månaden före diagnosen Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Clara sov jätte dåligt på nätterna, ibland inte ens en hel timme i sträck på flera nätter. Dagtid var båda barnen fastklistrade i mig, Iris var trött och gnällde precis hela tiden, vissa dagar var hon i famnen största delen av sin vakna tid och det kune gå flera dagar utan att hon ens försökte leka lite själv. Clara skrek hela eftermiddagarna för att sedan fortsätta gnälla och sovvägra på kvällarna.
På nätterna funderade jag mycket på Iris, ibland så mycket att jag inte kunde låta bli att gråta. Jag visste att något var tokigt men med ett nytt syskon, många förkylningar och dåliga nätter så har man ju ändå rätt att vara lite ur balans.
Diagnosen kändes på många sätt som en lättnad ändå. Som en bekräftelse på att det inte var vårt barn så som vi känner henne som vi levt med den senaste tiden. Jag har ett väldigt starkt minne från den dagen då vi snabbt blev uppskickade från akuten till barnavdelningen. Iris hade fått kanyler i båda händerna och satt i pappas famn i sjukhussängen. Barnläkaren satt på en stol i rummet och berättade sakligt om vad barndiabetes innebär och hur vi skulle gå vidare för att få Iris att må bättre. Jag hade då spenderat hela eftermiddagen på sjukhuset med flickorna, många blodprov hade tagits på Iris och vi hade sett många oroliga miner och hört mycket viskande bland personalen nere på akuten. Bakom ett äckligt skynke på en fullproppad akutmottagning fick jag höra att min lilla flicka har en kronisk sjukdom. Medans barnläkaren som satt på rummet uppe på barnavdelningen fortsatte prata var det alldeles tyst inne i mitt huvud. Tack och lov tänkte jag, tack och lov för att det inte ska vara så som vi har haft det de senaste veckorna. Tack och lov för att Iris ska få må bättre. Jag hade en klump i halsen och svalde gråten många gånger under tiden som barnläkaren pratade , men det var av lättnad och glädje. En befriande känsla av att allt kommer att ordna sig och att Iris kommer tillbaka. Och att jag kommer att orka vara en bra mamma åt henne, att vi kommer att bli en glad och hel familj igen.
Det har fortfarande inte gått en dag sedan Iris fick sin diagnos som jag inte har haft dåligt samvete. Jag skulle ha kunnat reagera snabbare och begärt ett blodsockerprov tidigare. Jag vet att det inte hade ändrat situationen, hon hade ändå insjuknat och händelseförloppet och behandlingen hade ändå sett likadan ut. Ändå gnager det på där bak i huvudet, jag kunde ha sett till att mín dotter inte hade behövt må så dåligt. Jag skyller på mig själv för att jag var så trött, att jag bara fokuserade på att klara en timme i taget. Gång på gång har vi fått höra att vi inte hade kunnat undvika det hela på något sätt men ändå kan jag inte förlåta mig själv helt ännu.
Praktiskt sett så är det inte så svårt att vara förälder till ett barn med diabetes. Man lär sig allting snabbt och det blir genast en del av vardagen. Oron finns där men man lär sig leva med den också. Det jag upplever som jobbigt är att hela tiden hålla humöret uppe för Iris skull. För det mesta går det helt problemfritt att ge insulinet efter måltiderna men ibland börjar hon gråta före jag ens tagit fram pennan. Det är inte roligt att behöva sticka en nål i sitt gråtande barn och sedan tänka att det här ska jag göra tusen och åter tusen gånger igen. Sådana gånger skulle det vara skönt att få ge lite uttryck för sin egen frustration men det går ju inte. Genast efter att jag känt så så får jag dåligt samvete igen, det är ju inte jag som är sjuk och det är absolut inte synd om mig på något sätt. Det är ju Iris som ska leva hela sitt liv med sjukdomen och det är jag som ska hjälpa henne att acceptera och bli vän med sin diagnos. Då orkar jag igen och hoppas att pickandet går bättre nästa gång.
Inläggen blir lätt långa och ganska enformiga just nu men jag är glad att de kommer att finnas att se tillbakas på sen. Nu har Iris sovit två timmar så nu ska nattens första blodsockermätning göras. Imorgon har jag lovat henne en tur till pulkbacken och sen är det helg igen, skönt!
Hemma
Vi har kommit igång bra och Iris är sig själv igen. Hon leker, busar och äter som en vanlig 2-åring. Jag är så glad att ha henne tillbaka, älskade unge.
V är sjukskriven ännu denhär veckan för att vi ska få in våra nya rutiner ordentligt. Jag är väldigt tacksam för det, jag höll nästan på att bli alldeles för trött. Nu har jag fått sova ut på morgonen två dagar i rad och känner hur orken återvänder.
Kvällen spenderade vi hos mommo och moffa och Iris babblade på vägen hem om hur roligt det hade varit. Vi ska nog bada bastu där snart igen kom hon fram till. Nu sover flickorna och jag ska krypa er under täcket och hoppas att värken från bihålorna har försvunnit imogon. Jag skulle inte riktigt ha lust med flera läkarbesök och recept just nu.
Svar
Postat av: Johanna- Emilias mamma
Som nybliven läsare har jag några frågor! :)
Är Clara (vilken fint namn förresten) född för tidigt? Hon var ju rätt så liten om jag minns rätt.
Är din sambo/man från Irland? Pratar han engelska med barnen då eller?
Clara är född i vecka 38, och då räknas ju graviditeten som fullgången. Jag blev igångsatt och hon var ganska liten, 2630 gram och 47 cm.
V är född på Irland men har bott i många länder sen dess. Han pratar oftast engelska med flickorna ja, även om han fuskar lite ibland och pratar svenska med Iris.
Postat av:
Det har varit ganska mycket "byggtankar" i unga mammors bloggar den senaste tiden. Har ni byggt hus eller hur bor ni? Om ni har byggt hus så hur klarar ni av det rent ekonomiskt?
Vi hade tänkt bygga hus i min hemby men ändrade oss i ett ganska tidigt skede av planeringen. Vi var inte helt 100% säkra på hur vi ville ha det och framförallt var vi ville bo. V hade tidigare samma år köpt ett gammalt hus som han renoverade vid sidan av annat jobb så vi bestämde oss för att flytta in i det huset istället. Det var nog ett av de bästa beslut vi någonsin tagit, jag är så innerligt glad att vi inte påbörjade ett husbygge. Nu fårvi bo i ett fintoch fräsht hus till en mindre månadskostnad än en hyreslägenhet. Sen då vi bott här i två år får vi sälja huset och tjäna en vacker slant på köpet. Jag ser fram emot att bygga hus, då vi har möjlighet att bygga vårt absoluta drömhus. Men jag känner absolut ingen stress att börja ännu.
Postat av:
Eva hade skrivit om den jämställda mannen och hur det inte alltid fungerar så i praktiken även om det är en fin tanke. Vad tycker du? Hade du önskat att ni hade delat upp föräldraledigheten lika? Och hur delar ni upp allt annat...?
Vi har inte delat upp föräldraledigheten lika. Mest av den orsaken att om jag började jobba skulle jag tjäna fyra gånger mindre än vad V gör nu så det skulle ju inte fungera. Sen stortrivs jag som hemmamamma och känner absolut inte att varken arbetslivet eller studier lockar just nu. V är en otroligt bra pappa men som person tror jag inte att han skulle klara av att vara hemma hela tiden, han behöver nya projekt och nya utmaningar . Så även om det inte hade påverkat oss rent ekonomiskt hade vi nog ändå inte delat föräldraledigheten lika.
"Allt annat" delar vi upp på ett sätt som funkar bra för oss. Jag sköter så gott som allt här hemma när det gäller mat, tvätt och städning. Jag går ju ändå hemma på dagarna så det faller ju ganska naturligt på mig. V jobbar ofta långa dagar och har även mycket papperjobb på kvällarna så de timmar han är ledig spenderar han helthjärtat med flickorna. Då brukar jag åka bort en stund och träna eller hitta på något för mig själv. Det fungerar väldigt bra och viär nöjda allihopa.
Postat av:
Har du funderat på vad du vill studera sen när flickorna är lite äldre?
Jag har absolut ingen aning.
Postat av: Malin
jag är konfunderad på boendet i Larsmo. Det enda jag har om larsmo är fördomar. Så hur är det att bo dit? stämmer några fördomar?
Vi hade nog också en del fördomar om Larsmo men hittills är vi verkligen positivs överaskade. Kommunen har mycket att erbjuda åt småbarnsfamiljer och vi har så mycket så nära. Nu bor vi ju riktigt i utkanten av Larsmo så jag kan väl inte riktigt uttala mig om hur andra upplever det. Närheten till havet har också sin charm och människorna är glada och trevliga. Vi trivs väldigt bra!Postat av:
Jag minns inte att jag har läst om att Iris träffar sina farföräldrar. Bor de inte här i närheten då?
Då jag och V blev tillsammans bodde de utomlands men nu bor de ca 40 km härifrån. Iris träffar nog sin fammo ganska oftaoch hennes faster som är 11 år är en stor favorit.Postat av: Eva
Hur presenterar sig Alexandra?
Jag skulle nog presentera mig som en 21-årig tvåbarnsmamma, glad och nöjd för det mesta. Kort och gott.
Vad gör du om tio år?
Om tio år har vi nog några småttingar till, vi har bor i ett större hus och reser mycket. Jag studerar kanske ännu eller så bor vi utomlands. Jag är verkligen öppen för det mesta. Det ska bli spännande att se vad vi hittar på!
Vad har du för mål i livet?
Jag vill se mina barn växa upp till vettiga och vänliga människor. Sen ska jag hitta något jag vill göra sen då barnen är stora. Springa maraton ska jag också göra.
Vad är din bästa egenskap som mamma?
Min bästa egenskap , enligt mig själv iallafall, är nog faktiskt mitt tålamod. Jag stressar inte upp mig i onödan och försöker se till att flickorna känner att jag alltid finns till för dem som en trygg och varm mamma.
Vad är din sämsta egenskap som mamma?
Ibland tänjer jag lite väl på gränserna för att inte behöva gräla så mcyket. Jag vet nog inenrst inne att det vore bäst att alltid hålla samma linje men jag ger nog efter lite väl lätt ibland.
Postat av:
Jag är en ny läsare så jag har några frågor :) Jobbar eller studerar du när du inte är mammaledig? Isf vad? Var bägge barnen planerade? Hur är din relation till din pojkväns föräldrar? Har du syskon?
Jag tog studenten samma år som Iris föddes och sen jobbade jag lite på ett grupphem då Iris var lite mindre, då jag blev gravid igen slutade jag jobba.
Det är väl ganska ovanligt att man planerar att bli gravid som nybliven 18-åring så Iris var inte planerad nej. Tänk vilken tur att det blev så ändå! En novemberbebis hade vi inte heller riktigt planerat men Clara var även hon väldigt välkommen.
Jag träffar mina svärföräldrar nu som då så vi har väl en ganska vanlig relation.
Jag har fyra syskon. Tre äldre systrar, Maria, Malena och Madeleine och så lillebror Robin. Jag är tacksam över att ha många syskon och vi har mycket kontakt och träffas ofta. Dessutom har jag fyra syskonbarn också, Hugo, Elis, Madicken och Melker. Det är härligt med en stor familj!
En liten uppdatering
Nu har jag lite tid över för att sätta mig ner och skriva lite. Iris mår redan mycket bättre, hon ser piggare ut och är gladare och nöjdare på alla sätt och vis. Blodsockervärdena är fortfarande för höga och hoppar upp och ner ganska okontrollerat ännu. Det är helt normalt och det kommer att ta flera dagar ännu förrän vi jobbat oss fram till något som håller värdena så jämna som möjligt.
Det blir många stick varje dag och Iris kämpar på. Blodsockret kollas varje natt med 2-3 timmars mellanrum, efter varje måltid får hon snabbverkande insulin och sen ska blodsockret testas igen 2 timmar efter måltiden. En gång per dygn får hon ett långverkande insulin som ska hålla grundnivån ett dygn framåt. Efter varje måltid ska vi räkna kolhydraterna i allt det hon ätit. Vi har ett häfte där så gott som alla livsmedel finns uppräknade så det är ganska enkelt att räkna kolhydratmängden utgående från det. Det snabbverkande insulinet doseras sen enligt kolhydratmängden direkt efter måltiden för att inte blodsockervärdet ska stiga för mycket.
Numera pickar vi allting själva, V och jag, och det känns bra. Iris är också lugnare och tryggare då det är vi som sköter allt kring både insulinet och blodsockermätningarna. Idag har vi ockå fått träffa diabetessköterskan som vi kommer att ha mycket kontakt med framöver. Hon är en varm och vänlig människa och det kändes bra att inleda vårt samarbete med henne. Det blir mycket ny information nu på kort tid och ibland känner jag mig så otroligt korkad då jag inte förstår allting direkt. Men vi frågar och frågar och med tiden klarnar nog allt.
Som mamma vill jag finnas där till 100% för Iris , jag vill förstå henne och finnas till för henne och samtidigt förklara och trösta. Jag gör mitt bästa hela tiden med Iris, allt nytt vi ska lära oss, Clara som ska ha omsorg dygnet runt, alla som vill veta hur det går och de tankar som automatsikt kommer om hur framtiden ska se ut och fungera. Ibland måste jag bara gå bort, gå in på WC:n en stund och bara andas. Jag är inte ledsen eller arg och jag känner heller inge stor oro för det som komma skall men det blir bara så mycket för ett enda huvud att hålla reda på.
Iris har sällskap av moster Madde på sjukhuset inatt, jag är så innerligt glad och tacksam för att hon har så många vuxna i sitt liv som hon känner sig trygg med. Framförallt vuxna som känner Iris väldigt bra och som vi litar på till 100 %. Jag och V har inte varit tillsammans ensamma de senate dagarna så om vår lilla skrikbebis här hemma lugnar ner sig snart ska det bli skönt att få prata i lugn och ro. Sömnkontot ligger kraftigt på minus så jag är tacksam över att ha V med mig inatt om Clara sover dåligt.
Det var en liten uppdatering om hur vi har det, nya tag imorgon igen.
Dagen efter
Natten på sjukhuset hade gått riktigt bra. Iris fick somna med pappa i stora sängen och sov sen resten av natten i egen säng. Lite ledsen hade hon varit de första gångerna blodsockret skulle mätas men sen hade hon knappt vaknat heller. Kl 7 togs sockerdroppet bort för att de skulle ta ett blodprov i armen, värdet var då nere på 11 (jämfört med 42 som det var igår). Två timmar senare hade det sjunkit till 3,8, vilket är lite för lågt, så då fick hon tillbaka sockerdroppet och insulinen sänktes. Nu ska de vänta en timme, ta ett nytt blodsockervärde och sen ska Iris äntligen få äta frukost. Pappa sa att hon redan idag var så mycket piggare och hade det första hon hade sagt imorse var att hon ville till lekrummet och leka. Och oj vad vi ska leka sen då hon slipper kanylerna och droppställningarna.
Här hemma gick natten inte lika bra. Clara drog sitt livs andra riktiga skriknatt. I 3,5 h skrek hon som besatt och absolut ingenting jag gjorde hjälpte. Det kändes som om precis allt bara rann ur mig, jag hade ingen ork kvar i kroppen. Jag ringde mamma och pratade en stund och då kändes allt lättare, jag var ju inte ensam i hela världen. Clara somnade till slut men sov dåligt resten av natten. Själv låg jag och funderade på vad jag kunde ha gjort annorlunda, jag kunde ha begärt ett blodsockerprov för flera dagar sen då oron gnagde där i bakhuvudet. Jag kom ändå fram till att jag är bara en människa även om jag är mamma, jag har gjort mitt bästa och även om vi hade upptäckt Iris diabetes för en vecka sedan hade det inte förändrat situationen alls. Det hade varit samma sak ändå.
Efter att ha hållit humöret hela dagen igår för Iris skull så hann alla tankar och känslor verkligen ikapp sen på natten då jag var ensam. Min syster sa att man får bryta ihop och komma tillbakas igen, så många gånger det krävs. Diabetes är en kronisk sjukdom och den kommer att finnas i våra liv för alltid, med allt vad den innebär. Nu får vi som sagt jobba vidare härifrån och första etappen blir att få ihop en vardag på sjukhuset med Iris, personalen på barnavdelningen och lillasyster Clara.
Nu ska jag väcka Clara och sen åker vi till sjukhuset. Skriver igen ikväll!
Om hur hela livet plötsligt skakas om
Pappa sover på sjukhuset med Iris och jag och Clara ska försöka få till en natt här hemma också. Skruttan får både vätske- och insulindropp och blodsockret som ska kollas med ett litet pick varannan timme.
Som förälder rasar hela ens värld då man inser att det är något helt på tok med ens eget lilla oskyldiga barn. Man skulle helst av allt sätta sig i ett hörn och gråta och skrika men på något sätt orkar man ändå. Jag är så innerligt glad att det inte var något värre och jag får rysningar då jag tänker på alla de föräldrar som faktiskt får så mycket sämre besked om deras barns hälsa.
Nu får vi ta en dag i taget och jobba härifrån , allt går och jag är helt säker på att vi kommer att klara det bra.
Om någon av er läsare har erfarenhet av barndiabetes så får ni väldigt gärna maila mig på [email protected] med tankar, tips eller ideér.
Frågestund
Inspirationen lyser med sin frånvaro så vi kör en frågestund istället. Ask away!
Dopdag
13.1 döptes minstingen i familjen. Clara Ingrid Isabella Kongari. Vi visste genast då vi fick veta att det var en till flicka i magen att det skulle bli en Clara. Ingrid heter min moster och Isabella är lite av ett släktnamn borta på Irland. Det var et fint dop på alla sätt och det viktigaste var att alla kom för att välkomna Clara till vår grupp, här hör hon hemma.
Dopklänningen har flera generationer blivit döptai och rosetten har jag själv haft. Förutom att dopbarnet var världens sötaste uppförde hon sig också exemplariskt. På bästa sätt alltså.
En kväll på stan
Livstecken
Nu är vi så gott som friska hela bunten, halleluja! Iris ork tar slut till eftermiddagrna ännu så det blir hemskt mycket gnäll och gråt före det blir läggdags, jag håller tummarna för att det är övergående. Claras mage har varit lite bättre nu då den eviga penicilinkuren äntligen tog slut så öronen har fått vila lite. På bästa sätt alltså.
Jag fick en fin sovmorgon imorse och vaknade lagom till lunchen, det var inte igår det hände senast direkt. Sen har vi hunnit med utelek i plusgrader (!), storstädning av vinden, mera utelek och sysselsättning av gnälligt barn. Vi tog oss en funderare över Claras sena kvällsvanor och prövade en ny taktik ikväll.
Direkt efter kvällsbadet gick jag upp med henne i sovrummet, dämpade belysningen och gav henne flaska. Vi fick testa att ge ersättning då mjölken helt sinade vissa dagar då jag var sjuk och den mjölfria ersättningen verkar fungera bra för henne. Nu har mjölken runnit till igen så nu fungerar amningen utmärkt men kvällsmatningarna har varit ett problem de senaste kvällarna. Det känns skönt att hon kan äta sig mätt snabbt för att sen somna genast. Vi slipper det eviga bärandet och tröstandet och jag behöver inte kämpa med att få henne att ha tålamod vid bröstet då hon är alldeles för trött för att orka koncentrera sig.
Klockan 19.20 sov alltså båda flickorna. Märklig känsla, en hel kväll utan barn i famnen. Vad ska man göra? Hur funkar det riktigt? Vi får se hur det utvecklar sig helt enkelt.
Gör det själv
I vår familj är det jag som kockar till 99% , V är fin på många sätt men i köket duger han bäst till att plocka ur diskmaskinen. Eftersom jag ansvarar för maten gör jag mitt bästa för att det min familj äter ska vara så bra för oss alla som möjligt.
Vi äter mycket soppa, åtminståne 2 gånger i veckan. Dels för att Iris verkligen älskar det och dels för att det är så enkelt att göra och dessutom räcker länge. Helt mjölkfritt är det ju också, ett måste numera. Jag har petat bort många papper från många buljongtärningar och tänkt samma sak varje gång, hur mycket skit måste det inte finnas i tärningarna? Så jag gjorde en egen buljong, det var enkelt och inte alls mycket jobb.
4 potatisar
4 morötter
kålrot
1 purjolök
2 lökar
3 vitlöksklyftor
7 lagerblad
20 svartpepparkorn
10 kryddpepparkorn
salt
Finhacka grönsakerna(eller rotfrukterna och löken.Äh,ni fattar) och lägg det i en kastrull med kryddorna, vattnet ska nätt och jämt täcka allt. Koka någon timme på svag värme och med lock. Mosa allting i kastrullen, sila och behåll spadet. Koka spadet utan lock en stund till.
Jag frös ner spadet i isbitspåsar så nu är det enkelt att bara ploppa ut en bit eller två direkt i soppan. Jag kunde ha fotat resultatet men ärligt talat ser det bara ut som piss i påsar så jag lät bli. Smaken är det absolut inget fel på och buljongtärningarna vi hade i skåpet åkte i roskisen, där de hör hemma.
...
Fullt ös medvetslös. Om sjuka barn och deras mammor.
Clara är även hon snuvig och täppt i näsan. Dessutom reagerar hon på antibiotikan och gråter mycket pga magen. Som pricken över det berömda i:et så har jag ingen mjölk att ge åt mitt hungriga barn , dels pga sjukdom och dels för att jag är igång precis hela dygnet. Vanlig ersättning kan jag ju glömma eftersom hon reagerar om jag ätit mat som innehåller mjölk. Ännu mera skrik och gråt för henne då alltså. Halleluja, kul på jul och blommor åt folket.
Inte är det så illa ändå, man får lägga i en till växel bara. Lillemor (http://lillemorsan.peppar.fi/blog/) skrev en gång att man helt enkelt måste acceptera att barn blir sjuka. Sen blir de friska igen. Det tänkte jag på inatt då jag satt med en unge kämpandes vid bröstet och en annan gråtandes i knät. Sen kan man ge sig sjäv lite mammapoäng och tycka att man är en riktig fighter, då brukar det kännas bättre. Det skadar inte heller att ge pikar åt barnens far så att han fattar att säga det också. Det värmer så fint.
I vanliga fall brukar det kännas fint att träna bort den frustration och milda utbrändheten som hör modersskapet till. Är man sjuk kan man baka bullar. Jag bakade för brinnkära livet idag och ungarna var nöjda, en i Manducan och den andra mitt i smeten. Man får gilla läget bara.
Ännu om Manducan, jag delar härefter in småbarnslivet i två delar; före och efter Manducan. Hjälp ändå vilken uppfinning, jag glömde genast att det ens finns något som heter Babybjörn bärsele (eller bärsjal för den delen). Jag är hänförd, chockad och framför allt djupt tacksam. Amen!
Uppdatering
2010
Vi bestämmer oss efter mycket tänkande, tittande och velande att vi skulle flytta till Larsmo. V har redan jobbat en del på huset men det finns mycket kvar att göra. Samtidigt som V jobbar och bygger hus jobbar jag halvtid och pysslar scheman så att Iris inte ska behöva börja i dagis.
Det var hemskt kallt, jag tränade ganska mycket och vi umgicks mycket med Madicken och hennes gravidillamående mor.
Februari
Iris var förkyld titt som tätt, det var svinkallt och allmänt trist. Mycket jobb och så lite byggande mellan varven.
V hade hunnit förnya fasaden,byta fönster och dörr, måla taket, sänka golven, riva väggar och skiva ytorna i huset. Nu var det dags att färdigställa insidan.
Mars
Iris fick öroninflamation, vattkoppor och avslutade med maginfluensa. Jag och V smittades och genomled de värsta dygnen i våra liv. Jag har aldrig varit med om något liknande. I mitten av mars var jag och handlade med Iris och kom plötsligt på att det var ett tag sedan tant röd hade dykt upp. Jag svändge in via apoteket och köpte ett graviditetstest. Jag kunde inte hålla mig så jag kissade på stickan i stan medans jag matade Iris med en mandarin. Ett fint plus dök upp i rutan och jag blev alldeles överlycklig, äntligen! V svarade inte men jag var tvungen att berätta det åt någon så jag ringde åt min syster. Sen körde vi till bygget och överraskade farsan med ett gravidbesked. Helavintern hade varit så mörk och kall och fylld med jobb och måsten, nu kändes allt mycket lättare igen.
Jag och V åkte ner till Hesa och beställde kök och handlade saker till huset, moster Madde tog hand om Iris medans vi var borta. På bygget stod allt rätt stilla pga allt annat jobb som V hade.
April
Gravidillamåendet kom med dunder och brak och jag mådde fruktansvärt illa, dygnet runt. V jobbade mycket och då han inte jobbade var han på bygget. Jag jobbade, spydde och försökte orka med Iris och allt som skulle göras hemma. Iris sov dåligt på nätterna men utvecklades mycket. Hon började prata allt mer och fick bättre lekro. Med 15 dagar kvar tills flytten skulle ske började V montera vårt kök, det ända som då var iallafall nära färdigt. Vi ser knappt av honom för han spenderar verkligen varje vaken minut vid bygget, det blev lite bråttom. Vi har inga bilder från de här månaderna, det säger en del om hur det var. Sista april går flyttlasset.
Maj
Vi bor i ett fullständigt kaos de första dagarna men är ändå nöjda över att vara inflyttade. Vi får enormt mycket hjälp av min familj och jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan mina föräldrar som fixade och städade och på alla sätt underlättade situationen för oss. Jag mådde fortfarande illa och tröttheten var enorm men jag anade ljus i tunneln. Jag går in i vecka 12 och vi får se vårt lilla knytte igen, allt ser fint ut och vi är så glada. Iris är nöjd och gillar vårt nya hus. Vi firar morsdag och jag slutar jobba.
Vi har en björn i husknutarna http://www.ot.fi/Story/?linkID=112766....
... och besökte Toivonens djurpark.
Iris pratade om fuffa (moffa) dygnet runt och i slutet av maj försvann illamåendet och jag återvände till livet.
Juni
Jag började blöda i vecka 16 och fick åka in för att kolla upp bebisen, allt såg fint ut och magen växte sakta men säkert. Här i vecka 18.
Vi åkte på Iris första utlandsresa och spenderade en vecka på Irland. Vi bodde hos Vs mommo och moffa och hann med otroligt mycket på de dagarna vi var där. En höjdpunkt var Dublin Zoo.
Iris språk utvecklades massor och hon började prata i allt längre meningar. Vi firade midsommar och Iris njöt av värmen.
Juli
Iris badade och badade.I baljor, i hinkar, i havet och i sjön. Vi spenderade otroligt många eftermiddagar på stranden här nära , min unge och jag. Hon dök, sprattlade och utvecklade gälar.
Vi fick veta att bebisen i magen var en flicka, vår andra dotter. Jag grät en skvätt under ultraljudsundersökningen, jag var så lycklig att hon var frisk och att Iris skulle få en syster.
V hade sin första lediga helg på sex månader och vi bodde i stort sett på stranden. Jag fick sammandragningar och åderbråcken krånglade på nätterna men annars gick det förvånansvärt bra i värmen.
Lilla Melker föddes en otroligt varm julidag och Iris fick således en till kusin. V målade huset.
Augusti
Iris var en nöjd tjej och hade många projekt pågång här hemma. Jag kunde vila mellan varven och orkade bra på dagarna. I vecka 27 faller jag i trappan och slår i magen ordentligt, lyckligtvis klarade sig både bebisen och moderkakan utan skador.
Det märktes att hösten närmade sig, temperaturen sjönk och kvällarna blev mörkare. V jobbade massor men då han var ledig pysslade han och Iris på med små byggprojekt här hemma.
Iris började i Folkhälsans parkverksamhet och spendera några timmar i veckan där.
Hon fyllde också 2 år, vår stora lilla flicka.
Vi bakade pch pysslade här hemma...
September
V fyllde 24 och siktade lite fel med spikpistolen.
I vecka 31 gick bitar av slemproppen och sammandragningarna trycket neråt blev bara värre. Efter ett besök till BB såg allt ändå helt OK ut men bebisen låg på tok för långt ner. Vila med kudde under rumpan beodrades. Två veckor senare görs en ny undersökning och läkaren varnar lite för att bebisen kanske tittar ut lite tidigare än väntat.
Iris blir såstor plötsligt.Hon har tålamod att läsa böcker och pratar numera så att andra än närmsta familjen förstår henne.
Okober
Jag börjar förbereda för lillasysters ankomst. Iris hänger nyfiket med och pratar mycket om bebisen i mammas mage, hon fattar nog ändå inte riktigt vad det är frågan om. Hon övar flitigt med lilla kusinen iallafall...
Sammandragningar kommer titt som tätt och nätterna är allt annat än bra. I vecka 35 åker jag in till BB pga misstänkt vattenavgångmen så var inte fallet.Sammandragningarna kommer regelbundet med några minuters mellanrum men eftersom de inte gör speciellt ont blir jag hemskickad med värktabletter. Det hade hänt en del där nere så de trodde ändå att vi skulle träffas snart igen.
Iris hjälpte till precis överallt...
Jag fyllde 21 och Iris sov över hos sina kusiner för första gången.
November
Dagarna går otroligt långsamt, jag är säker på att jag ska föda så gott som varje natt men varje morgon släpar jag mig upp med magen i vädret ändå.
I vecka 38 görs en ny undersökning och bebisen har inte växt alls på två veckor. Fostervattensmängden har minskat ordentligt och magen är helt enkelt inte så bra för bebisen längre. Dags för igångsättning. Det blir en ganska utradragen historia att få igång det hela men sen föder jag barn på två timmar. Det var en galen upplevelse på många sätt och jag är otroligt stolt över att jag klarade det. 9.11 2010 blev livet större än jag någonsin trodde att det kunde bli.
Lilla Clara med sina 2630 gram och 47 cm och jag spenderar ytterligare 4 dygn på BB före vi äntligen slipper hem till storasyster och pappa.
Iris är en stolt och duktig storasyster.
December
Vi bakar pepparkakor och ammar. Och ammar.Och ammar.
Det eviga ammandet resulterar i en lillasyster som plötsligt blivit stor.
Vi har fullt upp med flickorna och njuter av livet som tvåbarnsföräldrar. Iris är fortsättningsvis så duktig och snäll med sin lillasyster men njuter av egentid med någon av oss. Vi är mycket ute och pulkbacken blir ett nytt favoritställe.
Vi firar en kall jul med familj, od mat och mycket lek.
Vilket år det har varit ändå. Ett år vi kommer att minnas av många anledningar. Jag är tacksam över hur bra vi har haft det. Nu får vi se vad nästa år har att erbjuda!
Lite så
Det har varit en lång vecka och det är trötta ben som vilar på soffan. Flickorna sover efter en rolig dag med kusiner och mostrar i Lepplax. V hade städat och fixat tills vi kom hem så det är extra skönt att bara njuta av denna fredagkväll. Ute blåser det iskalla vindar och temperaturen är nu nere på minus femton grader och jag tänker tillbaka på de futkiga och varma dagarna vi spenderade på Irland i somras. Det var galet varmt och klibbigt med Clara i magen och Iris i full gas. Jag drömde mig bort till kalla vinterkvällar. Nu vet jag inte riktigt varför. 
Bilden är tagen på Vs mommos och morfars bakgård. Helt otroligt vackert.
Lucia
Klockan är snart sju och jag sitter i soffan med Clara på magen. Natten var minst sagt usel, Clara sov inte mer än pyttekorta snuttar mellan 23.30 och 6.30. Magen krånglade och hon hade inte tålamod att äta ordentligt. Nu sover hon som en stock iallafall och Iris vaknar nog när som helst.
Det är Luciadagen idag , en väldigt speciell dag. För precis tre år sedan fick vi veta att vi två skulle bli tre. Vi var glada och jag spydde. Jag orkade inte ta mig in till stan för att se på en vän som deltog i luciatåget det året men i är det dags och nu tar jag med mig min egna lilla lucia. Älskade barn, du visste precis att du skulle komma till oss. Jag är så tacksam för det. 
Augusti vs November
Jag inbillar mig att april borde vara liksom the månad att föda. Solen värmer skönt, hela världen ljusnar upp igen men ändå hinner man återhämta sig före sommaren kommer. Men jag vet inte, kanske det inte spelar så stor roll ändå. Man får väl gilla läget bara. En liten tanke sådär medans minstingen iglar fast sig vid bröstet...
She´s out of my league
Vill man se något roligt, lättsmält och romantiskt så kan jag rekomendera denna film. Den får helt klart godkänt av mig. Men sen är jag som sagt inte riktigt hundra då det kommer till hjärnkapaciteten så ni får avgöra själva...
Lördag
Vi har haft en bra lördag. Fixat lite här hemma, bakat, lekt tusen lekar och ätit köttsoppa. Jag och Iris spenderade kvällen vid kommunens idrottsområde. Vi åkte pulka, sprang i skokgsspåren, gick på isrinken och letade lingon i skogen. Det fanns andra barn att leka med och många, stora lampor som lyste upp hela området. Jag är verkligen imponerad av Larsmo , vi trivs så mycket bättre än väntat. Det finns så mycket bra här, och så nära.
Det var baddag för flickorna och sen slocknade de snabbt. Nu åker käket fram och sen ska vi se en film. Med långkalsonger, ullsockor och rosiga kinder känns det skönt att bara få vara hemma ikväll. En bastu är det enda som fattas, men det kan jag leva med.
