Skärpning
Vi lever och mår bra men blogginspirationen har inte riktigt funnits. Trots att det snurrat många tankar och funderingar har det varit skönt att få ha dem ifred.
Iris mår så jätte bra nu, hon är verkligen tillbaka som den spralliga och envisa fröken vi saknat. Det är full fart hela dagarna igen och hon babblar oavbrutet. Det märks att konditionen förbättras också, hon orkar leka längre stunder där ute och blir inte allt för trött till kvällarna heller.
Vilken skillnad det är nu jämfört med månaden före diagnosen Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Clara sov jätte dåligt på nätterna, ibland inte ens en hel timme i sträck på flera nätter. Dagtid var båda barnen fastklistrade i mig, Iris var trött och gnällde precis hela tiden, vissa dagar var hon i famnen största delen av sin vakna tid och det kune gå flera dagar utan att hon ens försökte leka lite själv. Clara skrek hela eftermiddagarna för att sedan fortsätta gnälla och sovvägra på kvällarna.
På nätterna funderade jag mycket på Iris, ibland så mycket att jag inte kunde låta bli att gråta. Jag visste att något var tokigt men med ett nytt syskon, många förkylningar och dåliga nätter så har man ju ändå rätt att vara lite ur balans.
Diagnosen kändes på många sätt som en lättnad ändå. Som en bekräftelse på att det inte var vårt barn så som vi känner henne som vi levt med den senaste tiden. Jag har ett väldigt starkt minne från den dagen då vi snabbt blev uppskickade från akuten till barnavdelningen. Iris hade fått kanyler i båda händerna och satt i pappas famn i sjukhussängen. Barnläkaren satt på en stol i rummet och berättade sakligt om vad barndiabetes innebär och hur vi skulle gå vidare för att få Iris att må bättre. Jag hade då spenderat hela eftermiddagen på sjukhuset med flickorna, många blodprov hade tagits på Iris och vi hade sett många oroliga miner och hört mycket viskande bland personalen nere på akuten. Bakom ett äckligt skynke på en fullproppad akutmottagning fick jag höra att min lilla flicka har en kronisk sjukdom. Medans barnläkaren som satt på rummet uppe på barnavdelningen fortsatte prata var det alldeles tyst inne i mitt huvud. Tack och lov tänkte jag, tack och lov för att det inte ska vara så som vi har haft det de senaste veckorna. Tack och lov för att Iris ska få må bättre. Jag hade en klump i halsen och svalde gråten många gånger under tiden som barnläkaren pratade , men det var av lättnad och glädje. En befriande känsla av att allt kommer att ordna sig och att Iris kommer tillbaka. Och att jag kommer att orka vara en bra mamma åt henne, att vi kommer att bli en glad och hel familj igen.
Det har fortfarande inte gått en dag sedan Iris fick sin diagnos som jag inte har haft dåligt samvete. Jag skulle ha kunnat reagera snabbare och begärt ett blodsockerprov tidigare. Jag vet att det inte hade ändrat situationen, hon hade ändå insjuknat och händelseförloppet och behandlingen hade ändå sett likadan ut. Ändå gnager det på där bak i huvudet, jag kunde ha sett till att mín dotter inte hade behövt må så dåligt. Jag skyller på mig själv för att jag var så trött, att jag bara fokuserade på att klara en timme i taget. Gång på gång har vi fått höra att vi inte hade kunnat undvika det hela på något sätt men ändå kan jag inte förlåta mig själv helt ännu.
Praktiskt sett så är det inte så svårt att vara förälder till ett barn med diabetes. Man lär sig allting snabbt och det blir genast en del av vardagen. Oron finns där men man lär sig leva med den också. Det jag upplever som jobbigt är att hela tiden hålla humöret uppe för Iris skull. För det mesta går det helt problemfritt att ge insulinet efter måltiderna men ibland börjar hon gråta före jag ens tagit fram pennan. Det är inte roligt att behöva sticka en nål i sitt gråtande barn och sedan tänka att det här ska jag göra tusen och åter tusen gånger igen. Sådana gånger skulle det vara skönt att få ge lite uttryck för sin egen frustration men det går ju inte. Genast efter att jag känt så så får jag dåligt samvete igen, det är ju inte jag som är sjuk och det är absolut inte synd om mig på något sätt. Det är ju Iris som ska leva hela sitt liv med sjukdomen och det är jag som ska hjälpa henne att acceptera och bli vän med sin diagnos. Då orkar jag igen och hoppas att pickandet går bättre nästa gång.
Inläggen blir lätt långa och ganska enformiga just nu men jag är glad att de kommer att finnas att se tillbakas på sen. Nu har Iris sovit två timmar så nu ska nattens första blodsockermätning göras. Imorgon har jag lovat henne en tur till pulkbacken och sen är det helg igen, skönt!
Iris mår så jätte bra nu, hon är verkligen tillbaka som den spralliga och envisa fröken vi saknat. Det är full fart hela dagarna igen och hon babblar oavbrutet. Det märks att konditionen förbättras också, hon orkar leka längre stunder där ute och blir inte allt för trött till kvällarna heller.
Vilken skillnad det är nu jämfört med månaden före diagnosen Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Clara sov jätte dåligt på nätterna, ibland inte ens en hel timme i sträck på flera nätter. Dagtid var båda barnen fastklistrade i mig, Iris var trött och gnällde precis hela tiden, vissa dagar var hon i famnen största delen av sin vakna tid och det kune gå flera dagar utan att hon ens försökte leka lite själv. Clara skrek hela eftermiddagarna för att sedan fortsätta gnälla och sovvägra på kvällarna.
På nätterna funderade jag mycket på Iris, ibland så mycket att jag inte kunde låta bli att gråta. Jag visste att något var tokigt men med ett nytt syskon, många förkylningar och dåliga nätter så har man ju ändå rätt att vara lite ur balans.
Diagnosen kändes på många sätt som en lättnad ändå. Som en bekräftelse på att det inte var vårt barn så som vi känner henne som vi levt med den senaste tiden. Jag har ett väldigt starkt minne från den dagen då vi snabbt blev uppskickade från akuten till barnavdelningen. Iris hade fått kanyler i båda händerna och satt i pappas famn i sjukhussängen. Barnläkaren satt på en stol i rummet och berättade sakligt om vad barndiabetes innebär och hur vi skulle gå vidare för att få Iris att må bättre. Jag hade då spenderat hela eftermiddagen på sjukhuset med flickorna, många blodprov hade tagits på Iris och vi hade sett många oroliga miner och hört mycket viskande bland personalen nere på akuten. Bakom ett äckligt skynke på en fullproppad akutmottagning fick jag höra att min lilla flicka har en kronisk sjukdom. Medans barnläkaren som satt på rummet uppe på barnavdelningen fortsatte prata var det alldeles tyst inne i mitt huvud. Tack och lov tänkte jag, tack och lov för att det inte ska vara så som vi har haft det de senaste veckorna. Tack och lov för att Iris ska få må bättre. Jag hade en klump i halsen och svalde gråten många gånger under tiden som barnläkaren pratade , men det var av lättnad och glädje. En befriande känsla av att allt kommer att ordna sig och att Iris kommer tillbaka. Och att jag kommer att orka vara en bra mamma åt henne, att vi kommer att bli en glad och hel familj igen.
Det har fortfarande inte gått en dag sedan Iris fick sin diagnos som jag inte har haft dåligt samvete. Jag skulle ha kunnat reagera snabbare och begärt ett blodsockerprov tidigare. Jag vet att det inte hade ändrat situationen, hon hade ändå insjuknat och händelseförloppet och behandlingen hade ändå sett likadan ut. Ändå gnager det på där bak i huvudet, jag kunde ha sett till att mín dotter inte hade behövt må så dåligt. Jag skyller på mig själv för att jag var så trött, att jag bara fokuserade på att klara en timme i taget. Gång på gång har vi fått höra att vi inte hade kunnat undvika det hela på något sätt men ändå kan jag inte förlåta mig själv helt ännu.
Praktiskt sett så är det inte så svårt att vara förälder till ett barn med diabetes. Man lär sig allting snabbt och det blir genast en del av vardagen. Oron finns där men man lär sig leva med den också. Det jag upplever som jobbigt är att hela tiden hålla humöret uppe för Iris skull. För det mesta går det helt problemfritt att ge insulinet efter måltiderna men ibland börjar hon gråta före jag ens tagit fram pennan. Det är inte roligt att behöva sticka en nål i sitt gråtande barn och sedan tänka att det här ska jag göra tusen och åter tusen gånger igen. Sådana gånger skulle det vara skönt att få ge lite uttryck för sin egen frustration men det går ju inte. Genast efter att jag känt så så får jag dåligt samvete igen, det är ju inte jag som är sjuk och det är absolut inte synd om mig på något sätt. Det är ju Iris som ska leva hela sitt liv med sjukdomen och det är jag som ska hjälpa henne att acceptera och bli vän med sin diagnos. Då orkar jag igen och hoppas att pickandet går bättre nästa gång.
Inläggen blir lätt långa och ganska enformiga just nu men jag är glad att de kommer att finnas att se tillbakas på sen. Nu har Iris sovit två timmar så nu ska nattens första blodsockermätning göras. Imorgon har jag lovat henne en tur till pulkbacken och sen är det helg igen, skönt!
Kommentarer
Postat av: Ronja
Om du har dåligt samvete ska du sluta upp med det genast. Ni reagerade och det är alldeles bra så. Du är en primamamma, tänk så!
Postat av: Alexandra
Rent logiskt så kan jag tänka så och jag vet att vi inte hade kunnat göra mer men ändå så trycker samvetet på nu som då. Jag antar att det är något som försvinner med tiden, iallafall hoppas jag det :)
Postat av: Anonym
Trackback
