Iris & mamma

Måndag 8.11 hade jag en tid till mödrapolikliniken. Ultraljudsundersöningen visade att bebisen inte hade växt på två veckor och att fostervattenmängden hade minskat. Jag blev uppskickad till förlossningsavdelningen för att få ett oxytocindropp, de ville få mina sammandragningar att bli lite starkare väkar för att se hur bebisen reagerade. I tre timmar fick jag ligga uppkopplad till en ctg-maskin som övervakade hjärtljuden. Efter lite läkarsnack fick vi rönt ljus för igångsättning följande dag. Jag fick stanna på avdelningen över natten pga droppet. Jag fick några fina piller och sov ganska gott.

Tisdag 9.11 började med en ctg-kurva och sen fick jag en första tablett för att få igång riktiga värkar. Första tabletten gjorde ingenting så 4 timmar senare fick jag nästa. Vi blev utskickade i korridorerna och det togs nya ctg-kurvor mellan varven. Kl 20 gjordes en inre undersöning.Öppen för ett finger och ca 2 cm kvar av tappen, läget helt oförändrat alltså. Barnmorskan sa att hon skulle ta i lite extra och gjorde en hinnsvepning. Kl 21 fick jag den tredje och sista tabletten och började samtidigt känna att värkarna gjorde lite ont.
Kl 21.45 var det skiftbyte och barnmorskan vi haft under eftermiddagen kom in och sa godnatt. Vi skämtade lite om vad vi skulle göra följande dag för att få igång förlossningen då hon kom tillbakas till morgonskiftet.

Kl 22 sprakar det till ordentligt och värkarna kommer med 30 sekunders mellanrum ( V klockar). Jag får helt sjukt ont direkt och ställer mig i duschen. Jag lutar mig över handfatet och försöker andas genom värkarna men det är svårt att hålla koncentrationen. Ryggen böjs upp som en båge genom varje värk och benen skakar. Jag ser ner och det rinner blod längs benen, vi ringer på klockan och en ny barnmorska dyker upp. Hon varken pratar eller förstår ett ord svenska och jag kan inte koncentrera mig tillärckligt för att prata finska så vi får så lov att prata engelska med henne. V hjälper mig till sängen och barnmorskan kollar läget, 4 cm öppen nu helt plötsligt.

Vi får flytta över till fölossningssalen, jag försöker ställa mig upp ur sängen men benen bär inte genom värkarna, jag kan helt enkelt inte kontrollera dem. En rullstol hämtas och och vi rullar över till en ledig förlossningssal. Jag får kämpa länge före jag slipper upp ur rullstolen och ner i sängen, värkarna kommer fortfarande med 30 sekunders mellanrum och vara i 1, 5 minut. Barnmorskan kollar läget igen, 6 cm, och sätter sen en elektrod på bebisens huvud. Jag har helt otroligt, olidligt ont och testar lustgasen. Det hjälper inte alls, jag börjar bara må illa och känseln försvinner från näsan och neråt. En läkare komemr in och föreslår en PCB-bedövning men varnar för att den kanske inte hjälper eftersom det fanns så lite kant kvar. Jag kan inte svänga mig själv från sidan över till rygg så både V och barnmorskan får ta i. Läkaren får stöka runt en stund för att ens hitta någonstans att sätta bedövningen och jag skriker rakt ut av smärta hela tiden, det gjorde helt sjukt ont. Det som fanns kvar av fostervattnet läcker ut samtidigt. Läkaren säger att jag var 7 cm öppen men att det nog kommer att gå snabbt nu, sen går han ut.

Bedövningen hjälpte verkligen inte alls, smärtan blev bara värre och värre och till sist kom värkarna så tätt att det är svårt att klocka dem. Hela kroppen bara skakar och jag kan inte prata. Barnmorskan kollar igen, 9 cm. Jag svängs över på rygg och en till barnmorska kommer in. Dags att krysta säger de. Va? Nu? Jag känner absolut ingenting förutom de vanliga värkarna. Förra förlossningen var just krystvärkarna så otroligt starka, det kändes som om kroppen skötte det själv. Nu visste jag inte hur jag skulle göra, jag hade absolut inga krafter kvar och hela kroppen bara skakade fortfarande. Jag fick en spruta i låret för att få kroppen att slappna av lite men kände ändå hur paniken sakta kom, det här går aldrig. En av barnmorskorna tryckte på magen och det kändes som om kroppen slets mitt i tu. Jag försökte trycka på och sen helt plötsligt hörde vi hur hon skrek. Det kändes helt overkligt, var hon verkligen ute redan?

Klockan var 23.47 och en pikuliten dotter lyftes upp på mitt bröst. Pappa klippte navelsträngen och jag försökte fatta att vår lilla Clara faktiskt var ute nu. Jag skakade fortfarande så i kroppen att hennes lilla huvud hoppade lite fram och tillbaka där på mitt bröst. Jag får tabletter för att förstärka eftervärkarna för att dra ihop livmodern och på så sätt minska blödningen. Moderkakan kommer ut lätt och barnmorskan syr 4 stygn. Vi blir lämnade ensamma en timme, Clara ammar och vi bara beundrar henne. V hämtar en banan och saft åt mig och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka igen. Barnmorskorna kommer och jag får gå i duschen medans Clara tvättas och vägs. 2630 gram, jag gissade på 2700. Vi får födelsedagbrickan och slukar allt före vi flyttas över till BB-avdelningen, som tur är finns ett ledigt familjerum så V får stanna över natten. Eftervärkarna var verkligen något helt annat nu andra gången, de är så starka att jag får använda samma andningsteknik som jag använde under själva förlossningen. Vi slumrar lite från och till, pratar och tittar på vår lilla dotter.

Fölossningen gick verkligen snabbt och det går inte att beskriva hur aggressivt den tog över hela min kropp. Efteråt kändes det ändå bra, man glömmer ju så fort. Redan följande dag var jag pigg och kroppen kändes stark och frisk. Jag är stolt att jag klarade det - igen. Det är verkligen en prestation som heter duga att föda barn, speciellt på två timmar. Och belöningen vi fick slår ju allt annat, en älskad dotter.