Iris & mamma

Jag brukar alltid vara nyfiken varför man gett sitt barn de namnen de har. Jag slutar aldrig fascineras ( jag skäms över att jag fick googla stavningen, igen) över bolibompanamnsdagarna. Varje morgon drar Bolibompa ett brev där ett barn med ett namn som inte finns med i almarnackan får ha en egen namnsdag. Några namn från den senaste tiden som jag minns är Loella, Napolion, Ferida, Levent, Vilja, Ebuberik, Hilmer, Valerio, Adelaine, Blixa, Zeev, Sibelle och Kaiser. Vissa namn känns ju helt ok, vissa t.om, ganska fina.  Men come on, vem ger sitt barn namnet Gillis eller Herkules?  Att ge sitt barn namnet Jelly, Bobo och Fina är för mig att utmana ödet, att ställa till det lite extra för sin avkomma.
Jag tycker personligen inte heller om "vanliga" namn, namn man verkligen hör dagligen och som många andra i samma område/bekantskapskrets har. Vi var väldigt oense om vad vår dotter skulle heta. Eftersom engelska är Vs modersmål var det ju självklart att namnet skulle funka på både svenska och engelska. Det skulle dessutom vara lite ovanligt men ändå inte förvirrande med uttalet. Naima, Vilda, Cornelia, Lotta och Thilia hade jag som absoluta favoriter genast vi fick reda på att det låg en liten larv i min mage. V var väl kanske inte överförtjust direkt. Två veckor före beräknat datum sa V att Iris skulle ju vara ett fint namn och jag höll faktiskt med. Jag gick igenom alla vi kände i huvudet och konstaterade att det fanns ingen Iris, perfekt. Då dottern väl var född var det ju självklart att hon skulle heta Iris, inget att diskutera. Senare visade det sig att V hade en gammal släkting till hans mamma på Irland som hette Iris.  
Alexandra blev mellannamnet, det kändes också klart Jag hade önskemål och Iris Vilda Alexandra men det gick inte hem och eftersom jag inte heller var helt 100 på det så fick det vara. Kongari heter hon förstås efter far sin.
Efter vår Iris droppade det in några Irisar till på ÖT:s annonser men helt vanligt är det ändå inte.
Det är ju svårt det här med namn, det är ju något som hänger med länge. Så det är nog bra att man har många veckor på sig att klura fram och tillbaka. Värre blir det väl med syskon sen, då ska man ha namn som passar ihop också. Om vi någon gång i framtiden får tvillingflickor så har jag de PERFEKTA namnen, jag har t.om.skrivit ner dem så att jag inte ska glömma. Chansen att det ska hända är ju väldigt liten, men jag är förberedd :)