Iris & mamma

Tänk att det är torsdag idag- redan! Veckorna flyger bara förbi. För första gången sedan Iris var riktigt liten känns det faktiskt som om jag verkligen måste ta vara på varje millisekund med henne. Självklart har jag uppskattat och sparat ack så många, många, många stunder med henne under det senaste året, men det är annorlunda nu. Hon är mer självgående och inte alls lika beroende av mig längre. Hon kommunicerar med mig och med andra, gör sig förstådd och tar sig fram. Jag har många gånger tänkt på det här med att ha hjärtat utanför kroppen, hur smärtsamt men ändå helt underbart det är. Jag är stolt över min dotter, över allt hon kan och vågar, men vad händer då hon inte är min lilla bebis längre? Vad händer med mig då jag inte har ett så litet barn att ta hand om? Jag växte upp med Iris innuti mig och jag växte som människa med henne tätt in på mig. Jag är övertygad om att jag alltid kommer att ha ett annorlunda band mellan henne och mig än med mina andra barn. Varken bättre eller sämre, men absolut annorlunda. Mitt hjärta.

Hjärtat gör också sitt för att tiden faktiskt går så snabbt. Hon fyller vår dag med bus, lek, kramar och pussar. Hon hinner med så otroligt mycket på bara en kort tid. Det fixas och grejas och hon leker faktiskt som ett barn. Radar upp alla djur och matar dem med soppa som hon kokar i sina leksaksgrytor. Klär på kläder på dockor och brummar omkring på golvet med bilar. Hon fattar så mycket. Och pratar förstås. Ännu förstår vi ju inte mycket men några ord kan vi snappa upp i virrvarvet av skvaller. "Mamma,namnam dicki!" ropade hon stolt idag på eftermiddagen och visade på dockan (dicki, Madicken) och höll en stor grötslev i högsta hugg. Hon hälsar på alla sina leksaker lika hjärtligt varje arla morgon vi stiger upp och söker efter pappa som åkt till jobbet. Under sängen, i WC:n, i köket. Sen hämtar hon min telefon från nattygsbordet och ropar "DAAADDAAA heeeeeeeej". Då ringer vi åt pappa, varje morgon. Tänk om jag glömmer såna här saker? Jag filmade henne ikväll i badet då hon satt helt i sin egen värld och utforskade sina tår. Helt tyst och koncentrerat. Det är en underbar ålder det här, det må jag då säga.

Idag har vi bara varit hemma här på Eirikasvägen. Jag var på min förhoppningsvis sista läkarkontroll för en god stund framåt. Iris och pappsen hälsade på tanti S en stund på eftermiddagen sålänge jag invidge vår sprillans nya dammsugare. 10 poäng och en guldstjärna i kanten fick den. Nu går inga makaroner säkra!