En lättviktare
Idag har jag tittat på vår andra dotter (det var en flicka denhär gången också). Hon är lite liten hela lillasyster, med en beräknad födelsevikt på knappa 3 kg. Flödet från navelsträngen var fint och inga skador på moderkakan upptäcktes så hon trivs väl helt enkelt inte riktigt bra där inne. Med sammandragningar, sömnbrist och förhöjt blodtryck samt vilopuls mår modern inte riktigt prima heller. Ny tid om två veckor, då ska bebisen kollas igen och den blir det diskussion om igångsättning. Galet, tänk att vi kan vara tvåbarnsföräldrar om två veckor.
Blödningstidstestet gjordes också efter en del missar från laboratoriepersonalen. Det görs ett snitt i armen och sen undersöker man hur länge såret blöder. Under tiden testet görs pumpas en blodtrycksmätare så att det klämmer ordentligt runt överarmen. Under åtta minuter är en normal blödningstid för en person utan koaguleringsstörningar, idag var min tid 14, 5 min. I samma graviditetesvecka med Iris avslutades testet efter 20 min så det var ju helt klart en förbättring nu. Epidural kan jag glömma dock, blodproven var för dåliga för det. Det stör mig ändå inte, jag är inställd på att så långt som möjligt klara mig utan bedövning. Det gick fint sist, lite lustgas på slutet hade jag inte tackat nej till, men ändå. Man föder ju barn i några timmar bara så fast det gör ont så går det ju om.
Det kändes lite märkligt efteråt. Två veckor är en kort tid, och sen kan hon ju plötsligt titta ut före det också. Samtidigt känns det bra att veta att de evighetslånga nätterna snart är över och att vi snart har vår lilla fröken här hos oss på ett helt annat sätt. Jag är redo att bli mamma igen och jag längtar helt vansinnt mycket att få träffa livet jag burit på nu månad efter månad. Livet är härligt, nu ångar vi vidare.
